Wilmers sten

Sen den 15/4 har vi gjort saker och utfört sysslor som känns helt märkliga. Som begravning av en 19 månaders son, välja gravsten och text, plocka undan kläder efter ett litet barn som aldrig kommer tillbaka, slänga barnmatsburkar med favoritmaten, plantera blommor vid gravstenen, mm.

På fredag ska vi ha urnsättning, och på ett vis ska det bli skönt när det är gjort. Jag är ofta vid Wilmers sten, jag säger nästan aldrig gravsten för det låter så groteskt på något vis, och när vi haft urnsättningen så kommer det att kännas färdigt, att då kan jag åka dit och känna att det är klart. Nu finns det ingenting kvar att göra, mer än att fortsätta gråta, sakna och längta. Längta efter någon som aldrig kommer igen, sakna någon som betydde så mycket och tog så mycket av mitt hjärta med sig när han försvann och fortsätta gråta mig till sömns på kvällen...

Jag fattar inte att han faktiskt är borta, att det är på riktigt och det är verklighet. Det tar andan ur mig, varje dag, fortfarande...