Himlatankar

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu och idag har jag funderat väldigt mycket på livet efter detta, var hamnar vi när vi lämnar denna jorden? Jag vet inte, det vet ju ingen av oss, men jag är ännu mer övertygad nu om att vi hamnar någon annanstans, på ett finare ställe. Det måste ju vara så, det kan ju inte bara vara slut för vad är meningen med livet här då? Är det meningen att vi ska födas, leva, dö och sedan bara glömmas bort? Det tror inte jag. Jag tror att vi föds, och att meningen är att leva ett innehållsrikt, bra liv och göra det bästa av gåvan man fått, att ha fått livet. Att vara en bra människa, försöka se gott i alla och vara kärleksfull mot sina medmänniskor, det tror jag är det bästa vi kan göra. Och sedan, när det är dags, då kan det ju inte bara ta slut? För då kan man ju ifrågasätta meningen med att vi föds över huvud taget. Och vad är då meningen med att födas, att älskas av så många för att sedan dö när man är nitton månader gammal? Wilmer måste ju finnas någonstans, och där han är, där är det fint, varmt och mjukt. Han har det så bra, det känner jag, det är som ett stort lugn inom mig när jag tänker på det och jag är så tacksam över det, mitt i all sorg. Han är inte ensam, och han har det bra. Men varför ska man dö när man är nitton månader? Varför?

Älskade lille prins, jag vet att du är en ängel nu och att du kommer och hälsar på oss emellanåt, jag kan känna det ibland, särskilt i mina drömmar. Men du är så saknad...