8 år av kärlek..

...men även med delar av den största sorgen man kan uppleva. Åtta år som gift och jag tror inte, som jag skrivit tidigare, att vår kärlek nånsin varit starkare än nu. Det har inte alltid varit enkelt under dessa åtta år, det tror jag inte att det är för någon, men det vi delar nu är så mycket mer. Det är inte bara kärleken som binder oss samman, utan även den enorma sorgen och förlusten, hela händelsen och processen har fört oss mycket, mycket närmre varandra, och ibland undrar jag om det var en av Wilmers uppgifter? Att få oss ännu närmre varandra, att finnas för varandra i vår sorg och att hitta vägen till en ljusare framtid tillsammans, inte på vars ett håll. Kanske är det så. Jag har förståelse för de par som glider isär efter att ha varit med om det värsta som kan hända, och jag är tacksam varje dag för att vi inte tillhör den kategorin. Det hade varit lätt att komma ifrån varandra i en situation som denna, att hamna så långt ner i sin egen sorg att man inte ser den andra, och till slut är det kört. Men vi är inte där och jag hoppas att det aldrig händer.

Vi har stått i kyrkan och sagt ja till varandra, till att finnas där för varandra i lust och i nöd. Det finaste löftet, att alltid vara där och finnas för varandra, oavsett.
Vi har upplevt så mycket tillsammans, både smått och stort, framför allt har vi producerat två fina barn, som är vår stolthet. Tillsammans hoppas jag att vi får uppleva många, många år tillsammans och trots en enorm tragedi och en stor sorg, att vi ska kunna få en ljus framtid, så småningom...

KÄRLEK