Känslopaus

Jag vet att jag aldrig, aldrig kommer att kunna glömma Wille, men just nu har jag kommit till en punkt i hela denna process där jag faktiskt, om så bara pyttesmå stunder, kan tänka på något annat. Innan fanns han i huvudet och i tankarna hela tiden, och nu är det kanske 99% istället för 100%, dvs det finns stunder då jag kommer på mig själv att jag inte tänkt på honom på en liten stund. Och lika mycket som jag mår dåligt över det och tror jag är på väg att glömma bort, (vilket jag vet inte går, och jag vill naturligtvis inte det heller) så kan jag känna att det är en liten, liten stund av lättnad, som en liten fristad. Och sen mår jag dåligt för att jag tänkt så.

Men det är ingen större risk att jag eller någon annan som fick glädjen att lära känna min solstråle kommer att glömma honom. Han har satt avtryck i många och alla minnen är positiva och glada. Ändå är det tungt att minnas, så den lilla stunden han inte befinner sig i min tankeverksamhet är som jag skrev, en fristad, en paus från den grymma verkligheten där Wilmer inte längre finns. Det är tvära kast mellan alla känslor och mellan lättnad och dåligt samvete...