Syskonsaknad

Nu, efter 4 månader, har Elliott nu börjat prata om sin saknad efter sin lillebror. Och vi pratar med honom, vi diskuterar och vi filosoferar, och jag inser hur oerhört mycket min lille kille saknar sin bror. Och ändå är han så klok och förnuftig, pratar om Wille så fint och ömt.
Idag, när vi varit med min lillasyster och hennes 2 flickor ute i Fulltofta naturområde, så sa han i bilen hem: "Mamma, jag vill ha Wilmer tillbaka, för då hade jag ju inte behövt leka med en kompis hela tiden, då hade jag inte varit lika ensam när kompisarna inte kan."
Att höra detta från min  6-åring gör att jag bara vill skrika rakt ut. Skrika till den som sett till att detta hemska hänt oss och fråga vad min son gjort för fel som måste gå igenom denna sorg vid 6 års ålder. Varför ska han lida, varför ska han drabbas så hårt? Vad har Elliott gjort för fel? Jag är vuxen och kan hantera detta någolunda okej, men en 6-åring? Det är så fruktansvärt orättvist.
Han saknar Wilmer, och det gör vi med och så många med oss. Det ÄR orättvist, vansinnigt orättvist. Är det så livet ska vara? Ska man inte bara få vara lycklig liksom?
Usch, vad mycket tankar som snurrar i mitt huvud idag. Många tankar och frågor, väldigt få svar..