torsdag 23 juni 2011

Kärleksstyrka

Jag lever med skuldkänslor varje dag och kommer att göra det resten av mitt liv. Skuld för att jag inte var snabb nog, skuld för att jag inte letade på rätt ställe, skuld för att jag släppte honom med blicken denna lilla, lilla stund - skuld för att Wilmer är död, jag klandrar mig själv och kommer alltid att göra det oavsett vad någon annan säger eller tycker.
Ingen har, hittills eller vad jag vet, klandrat mig för detta hemska, ofattbara, ingen utom jag själv. Den människa som jag är räddast för att han ska klandra  mig eller ge mig skulden är min man - och det har han aldrig gjort, inte en sekund. När vi fick beskedet att Willes liv inte gick att rädda, då var jag på väg in till Ingemar som befann sig i ett rum brevid akutrummet, och när jag hörde min mans skrik, ett skrik som jag aldrig kommer att glömma, när jag förstod att det inte fanns någonting mer att göra, att läkarna gjort allt de kunnat, då var en av mina första tankar, "min man kommer att lämna mig". Jag tänkte direkt att detta kommer han aldrig att förlåta mig för, han kommer att tycka att det är mitt fel. Men aldrig, inte en sekund, har min älskade man yttrat de orden, han har aldrig anklagat eller klandrat mig utan tvärtom. Han har tröstat, kramat och hållt om mig, vi har gråtit tillsammans över det barn vi förlorat, men han har aldrig klandrat mig.

För snart åtta år sedan stod vi i kyrkan och sa ja till varandra, jag och Ingemar. Ja till att älska varandra i lust och nöd. Just nu är det nöd, och jag tror aldrig att vår kärlek varit starkare. Aldrig.

7 kommentarer:

  1. All kärlek till er <3

    SvaraRadera
  2. Ja, kärleken är förunderligt stark! Kram till er! Mia

    SvaraRadera
  3. Finaste Ingemar! Vilken man du har! Kärleken är det finaste vi kan ge till varandra och tillsammans gör det oss starka även när vi vandrar i dödskuggans dal.
    Kram och Kärlek till er!

    SvaraRadera
  4. Du har en underbar man och det är så skönt att höra att ni stöttar varandra i denna svåra tid ni är i.

    All kärlek och styrka till er alla.

    SvaraRadera
  5. ..och störst av allt är Kärleken...

    Kramas mycket!!

    SvaraRadera
  6. Du ska inte känna skuld men jag förstår att du gör de för vi funkar ju så..Jag har faktiskt tänkt mig in i er situation o tänkt att om min man är ute med våra barn o de skulle hända dom något skulle jag anklaga honom o jag tror faktiskt at även han skulle anklaga mig..Tror de är vanligast att man känner så iaf i stundens chock...din man är värd all heder för jag tror de är lätt att man tänker så men han visar din sin fulla kärlek o belastar inte dig med djupare sorg genom att anklaga..vi är alla människor med fel o brister men varje människa men normal hjärnfuktion kan ju fatta att du ville honom allt gott o att du inte gjorde detta med avsikt..Barn är snabba o impulsiva o detta kan ingen människa räkna ut..
    Allt sker av en mening o anledning fast vi inte vet vilken så vila i förtröstan att han har de bra o att hans tid här var slut....
    Tror de värsta är skulden o de är skuld nog att du anklagar dig själv..
    Var rädd om dig o din familj!!! När de stormar håll fast i varandra de är i familjen man hämtar styrka,,kramar monica

    SvaraRadera
  7. Vilken fin text! Den visar verkligen vad äkta kärlek är! Vad kan vara hemskare än att känna att man är skyldig till sitt barns död? Inget! Önskar verkligen att jag kunnat lindra el bära din skuld ett tag, så att du får hinna vila och hitta styrkan. Det är nog detta din fina äkta make gör i kärlekens tecken utan att veta om det!! Det är kanske detta som är i nöd...precis som du skriver.
    I vått och torrt!
    Kan verkligen förstå dig när du var säker på att han skulle lämna dig. Jag har själv tänkt att T skulle nog ha lämnat mig om det hänt oss. Ert livsöde blir på något sätt något som man själv funderar över, låter märkligt men så är det. Men sen vänder jag på det i min tanke. Skulle jag klandra T om det varit han? Nej och åter nej! Inget kan ändra på det som hänt. Jag skulle inte klara av att mista även min själsvän, min källa till kärlek! Det finns ju bara inte! Säker på att I känner samma starka och villkorslösa kärlek för dig. Vad är livet utan sin andra halva? Var ska man hitta styrkan då? Meningen med livet och att få vara med om livets gång bla i form av att se sina barn växa upp. Wilmer får ni minnas och glädjas åt den alltför korta tid som han andades här med er. Men hela tiden påverkar hans val ert liv alltså finns han med på ett eller annat vis. Ni lär fortfarande via Wilmer, känner och upplever och formas.
    Men ni har ju Elliott och dina bonusbarn. Via de kan ni se livet fortlöpa och veta att Wilmer satt sitt avtryck hos så många fler människor än bara sin familj. Hans öde gav till och med Pärlan sitt namn! Massa kärlek till er!!
    Linda & Pärlan

    SvaraRadera