Många säger till mig att de tycker att jag är så stark, men jag håller inte med. Jag är inte stark, jag är svag och liten, jag är en människa som har insett hur skört livet är, hur fort det kan gå och hur snabbt det kan brista. Jag är inte stark, jag är svag och utan ork, utan kraft och utan livsglädje.
Jag vet att jag kan verka stark på ytan, men det är jag inte... Jag är svag, skör och väldigt ömtålig just nu. Samtidig känner jag att få saker påverkar mig, ingenting känns viktigt och väsentligt. Ingenting, utom att finnas där för Elliott, att lyssna på honom, hålla hans lilla hand, läsa för honom, baka med honom, finnas där.. Just nu är det enda som verkligen betyder något att få vara med honom. Ingen fråga är för svår, inget tjat är för jobbigt, jag njuter av att vara med honom och att skratta med honom.
Jag är inte stark, även om det ser ut så. Jag bryter ihop varje dag, även om det är i min ensamhet, jag gråter och gråter och jag saknar och längtar och frågar varför..
Ju mer tiden går, desto mer distans får jag till det som hänt och för varje dag ser jag det klarare: Jag måste leva utan Wilmer. Hur gör jag då? Det är som att leva utan en del av mig, utan en del av mitt hjärta, som att leva utan en arm eller ett ben. Jag är trasig och min ständiga fråga är, blir jag nånsin hel? Jag tror inte det. Jag kommer att lära mig att leva igen, ett annorlunda liv, utan Wille, men jag blir aldrig riktigt hel. Det går inte.

Jag har hört att "för att känna verklig lycka måste man uppleva verklig sorg." Jag väntar på den lyckan, för jag har upplevt, och upplever, den största sorgen, en förälders mardröm, det värsta som kan hända. Jag upplever det just nu och jag lever faktiskt fortfarande, även om jag för varje dag undrar hur jag överlevt ännu en? Jag lever och jag väntar på lyckan. Och när den kommer hoppas jag på något extra, med tanke på sorgen jag nu lever i. Men jag lever, konstigt nog..