fredag 26 augusti 2011

Flashback

För 4 månader och 10 dagar sedan förlorade jag fotfästet totalt. Det var en avgrund som öppnade sig och jag har aldrig fallit så djupt tidigare, nånsin. Jag hamnade i en slags bubbla, i en värld som var trasig, söndrig och helt grå. Jag har aldrig känt mig så tom, så maktlös och arg som jag gjorde den första tiden efter Wilmers död och som jag fortfarande gör ibland.
Jag föll, föll, föll och om jag och vi inte haft det nätverket runt oss som vi upptäckte att vi hade så hade jag fallit ännu djupare. Jag kan ibland undra om jag nånsin landat om jag inte haft alla runt mig som fanns och finns där? Jag vet inte, men jag vet att sorgen efter ett barn är det mest fruktansvärda man som förälder kan uppleva, det är så tragiskt och det är en sådan bottenlös sorg att ingen borde behöva uppleva det, nånsin.
En av människorna runt mig har även hon förlorat en son, han var i vuxen ålder, men ändå. Hon berättade för mig att man säger att normalt har man ett sorgeår, det första året utan den man förlorat är det som är värst,  men när man förlorar ett barn så är motsvarigheten sju år. Jag förstår om det är så, ibland undrar jag om det räcker med sju år? Undrar om sorgen nånsin minskar och känns lättare att bära? Jag hoppas det, för just nu är det jobbigt att andas utan honom...




"En människa är försvinnande liten i universum,
men när en speciell människa går bort,
blir det ett universum av tomhet kvar..."




2 kommentarer:

  1. Finaste Ina.
    Jag tror att smärtan och sorgen blir lättare att bära vissa dagar men andra dagar kommer den nog vara lika stor som den är nu.
    Det är många år sen min moster miste livet men än idag kan jag se sorgen i hennes föräldrars ögon, dom förändrades mycket av hennes död. Inte till det sämre, inte till det bättre men dom förändrades. Den sorg som du och din familj går igenom förändrar er för alla framtid och ni kan bara försöka att inte bli bittra (vilket jag aldrig tror att någon av er kommer bli).
    Kram och kärlek!
    Emma

    SvaraRadera
  2. Om du inte har läst boken När livet stannar av Malin Sävstam rekommenderar jag den varmt. Orkar du inte nu så kan du läsa den senare, men den här boken är som en tvillingsjäl i det du går igenom. Finns i pocket, hittar du den inte i bokhandeln beställ på CD ON. Igenkänning på alla plan är viktigt, speciellt när man drabbas av skuldkänslor och otillräcklighet. Men, vår egen sorg är alltid just det, vår egen, och precis som våra fingeravtryck är unika är vår hantering av känslan också det. Boken har i alla fall hjälpt mig i en mycket sorglig och svår tid i MITT liv, hoppas den kan göra det för dig med. Det är vad bokens författare vill. Ljus och styrka till dig och din familj.

    SvaraRadera