söndag 14 augusti 2011

Speciella personer

Det finns vissa människor som ger en det där lilla extra, det som gör att man orkar vidare ännu lite till, och idag har jag tillbringat några timmar med en person som ger mig hopp, förtröstan, tillit och tålamod, som ger mig en enorm energi och ett lugn som ingen annan har kunnat ge mig.
Denna person har jag fått kontakt med efter Wilmers bortgång, och jag tror inte att jag hade hittat henne annars. Främst för att jag hade inte haft det behovet. Hon visar mig och berättar för mig att jag hade ingen skuld i det som hände, att Wilmer har det bra där han är, att livet kommer att kunna levas vidare på ett bra och meningsfullt sätt, så småningom. Och jag tror henne. Jag tror på vartenda ord och jag suger in energin och lugnet hon ger mig. Två gånger efter Wilmers död har jag känt något som kan liknas vid ett lugn, och det är när jag har träffat henne, L. Tack för allt du ger mig.





Den andra personen som gett mig oerhört mycket glädje idag är min store son. Vi har fått lite tid tillsammans, bara han och jag och han lockar mig att skratta hela tiden. Idag tog han ut flaskan med "Gordons Dry Gin" från skafferiet, kom fram med den till mig och sa: "Mamma, får det vara en gin och tonic..?" Jag låg dubbelvikt av skratt..!! Ikväll innan han skulle somna sa han, "nu ska jag göra något som mamma gillar", sen pussade han mig över hela ansiktet, kramade mig och avslutade med att pussa min näsa med halvöppen mun. (Som Wilmer ofta gjorde på Elliott, en slags slaskig puss!) "Så gjorde alltid Wille på mig, det får vi inte glömma bort, mamma", sa han. Älskade, älskade ungen min...
Han saknar sin lillebror så mycket, så oerhört mycket mer än vad vi tror och förstår. Ändå är han så klok och så fin. Han pratar väldigt mycket om Wilmer, om vad han gjorde och hur han gjorde saker. Han vill hålla honom vid liv precis lika mycket som vi vill, och Wilmer ingår i vårt vardagliga liv och kommer alltid att göra. Det är så naturligt för oss, att prata om honom och skratta eller gråta åt minnen av honom. Vår ängel.

Du fattas oss. Det står ett par skor för lite i hallen nu....


6 kommentarer:

  1. Just den/de personerna är det viktigaste man har i situationen du lever i just nu (förutom familjen så klart). Vårda henne ömt & du har en vän för evigt! Det försöker jag med, varje sekund jag orkar andas...! *kramar*

    SvaraRadera
  2. Sötaste Elliott! Barn kan ge mycket tröst bara genom att vara sig själva. Jag tycker det är härligt att Elliott håller kvar vid Wille och vad han gjorde.

    Jag gläds över att du har en sådan vän!
    Finaste finaste Ina. <3

    Kram och kärlek

    SvaraRadera
  3. Hej katarina, Du känner inte mig men jag är en utav dom många som läser och följer din blogg sedan den 15april. Ibland har jag tänkt vilken bisarr situation detta är då jag, en okänd människa får ta del av en bit utav ditt liv Och din sorg medans du inte vet någonting alls om mig eller mitt liv... Och sedan idag helt plötsligt sä möts vi utav en slump. du helt omedveten om detta men jag väl medveten om dig och ditt öde.jag ville bara krama om dig, hårt och länge. En kram som säger mer än tusen ord. Men lipsill som jag är var jag rädd för att det kanske hade blivit en obekväm situation med tanke på att hela butiken var full med folk samt vad hade E tänkt om en okänd "tant" stått och lipat och kramat hansmamma?!? ;). Men nu känner jag att jag ångrar att jag ändå inte gjorde det så jag skickar dig den Största och varmaste styrkekram som jag bara kan!! Hoppas väskan blev bra till E :). /Jane

    SvaraRadera
  4. Visst är hon speciell, L? :)

    SvaraRadera
  5. Vilka fina personer du beskriver!!Elliott låter så härlig o klok på alla vis!!!!Förstår att Wille är såå saknad han var/är ju helt bedårande söt o ljuvlig på bilderna!Vilken charm o Elliott likaså!!!Härligt att ni håller liv i minnen tror de är just så ni kommer att kunna gå vidare..de hjälper inte o gömma glömma o inte tala om de..Man vill prata om de..min svägerska säger att de är skönt när jag tar upp något runt hennes barn som dött..hon vill att vi pratar om de...medans jag kanske tassar på o inte vill säga nåt för jag vill inte att hon ska va ledsen..Men de är hon ju ändå säger hon o de fattar jag klart..Man vill skydda men de går ju inte,de finns ju där som ett öppet sår..Hon säger att de är lika öppet efter alla år..Jag tror kanske att de finns en tunn skorpa o att vi alla har olika sätt o gå vidare på o olika läkningstid...KRAMAR Monica

    SvaraRadera
  6. Antar att det är samma L som jag också träffar och visst är hon underbar <3

    SvaraRadera