tisdag 16 augusti 2011

Vad vill Wilmer?

Ibland, när jag är som djupast nere, så brukar jag tänka på vad Wille velat att jag gjort just då. Hade han velat att hans mamma skulle vara ledsen och sorgsen alltid? Nej, jag tror inte det. Wilmer var så otroligt levnadsglad, full av bus och liv, och jag tror att han vill att jag iallafall ska försöka att leva livet så bra och värdigt som jag kan. Det är en uppgift som är lätt att säga men otroligt mycket svårare att genomföra, särskilt när man är nere i det mörkaste mörker, när tyngden av saknad och sorg lägger sig och när ingenting känns roligt eller bra. Men det känns bra att tänka så, att fundera på vad Wilmer velat, och det känns bra att försöka leva så. För även om jag bär sorgen med mig alltid, vi går liksom hand i hand, så kan jag ofta se Willes glada lilla ansikte framför mig, känna hans knubbiga lilla barnhand i min, le åt hans små risgryn till tänder och njuta av hans tindrande, glittrande ögon, och när jag tänker på de sakerna så blir jag lite lättare om hjärtat.
Wilmer var sällan ledsen eller arg, han var ett lättsamt barn som var full av spring, lek och bus. Jag vill fortsätta leva så som han gjorde, glad, lycklig och full av liv. Och en dag kommer det att bli så, en dag kommer jag att kunna leva "på riktigt" igen, såsom Wilmer vill..


Ni ser ju själva, finns det någon som inte smälter inför åsynen av denna lille prins..? Jag gör iallafall, och det är minnena av honom som gör ondast men som samtidigt gör att jag orkar vidare. Han finns i mitt hjärta, ständigt...



3 kommentarer:

  1. Han är ljuvlig o visst smälter man!!!!
    Han är väldigt lik dig här!
    Klart han vill att du är glad han älskar ju sin mamma o familj o vill se er glada!!!!
    Han är inte ledsen,han är där han är trygg o där inget ont kommer åt honom..
    Inga tårar mer inga mörka skyar vi ser vilken underbar dag de skall bli är en liten text som jag fick upp i huvudet...
    Önskar man kunde lyfta bort en del av din tyngd o befria dig så du kunde hämta andan

    Jämför inte på nåt vis för de är inte jämförbart men jag känd eefter mitt missfall i januari att jag kmr aldrig kunna gå vidare om jag inte blir gravid igen så de är jag nu i vecka 13..Min mellanson Isac grät när vi berättade o sa kommer den oxå o dö???Tänk så mycket tankar i dom små....jag sa att de är nog bebisen som kommer tillbaks i en annan form/person..de kändes bra för honom..Kram

    SvaraRadera
  2. Toksöt! Fortsätt du tänka vad Wille hade velat. Det är väl inget konstigt i det heller. När jag mår som sämst brukar jag tänka på hur dåligt farfar mådde om han såg att jag inte var nedstämd. Det peppar mig.
    What ever gets you through the day!
    Kram och kärlek

    SvaraRadera
  3. Vill bara ge mig till känna, har följt din blogg lite i "smyg" :-)
    Jag kan inte annat än bli berörd av dina inlägg, jag är nybliven mormor till Milian snart 7 månader och kan inte ens tänka tanken att ngt skulle kunna hända utan att som du skriver "tappa andan".
    Jag har själv börjat blogga nu, lite om mitt liv såhär mitt i livet och ville bara lägga till din blogg som jag kommer att följa.
    Önskar dig och diin familj all lycka i framtiden.
    //Eva i Eslöv

    SvaraRadera