Tid

Konstigt begrepp, det där med tid.. Ibland susar den förbi och går mycket fortare än vad man vill och ibland står tiden still, är långsam och nästan outhärdlig.

Idag blir vår fina lilla Philippa 7 månader. Ingenting rent tidsmässigt, 7 ynkliga månader, men en evighet i en bebis värld... I 7 månader har hon gjort våra dagar lättare, mindre ångestfyllda och gett oss skratt och leenden. Jag undrar ibland om jag ska få ha kvar henne länge till, eller om jag kommer att förlora henne, som jag gjorde med Wilmer. En fruktansvärd tanke, men den finns där..

Hon är så älskad, det är alla mina barn. Jag pussar, kramar och bär, får inte nog av henne. Inte ens kl 03.00 när hennes "vargtimme" sätter in, tycker jag det är jobbigt. Jag har hela tiden i bakhuvudet att jag kan förlora henne närsomhelst och då tänker jag njuta av henne så länge och så mycket jag kan. Min dotter, min flicka. Vår lilla skorpa, flisa, lilloppa, smeknamnen är många och kärleksfulla. 

Jag ber en tyst bön om att få ha henne hos mig alltid, och hoppas att någon hör mig...

Livet när det är som bäst...

...det borde vara nu. Jag har det bra, jag har så mycket omkring mig som jag njuter av och som jag är tacksam över.

Jag tänkte på det senast idag, Elliott satt vid köksbordet och byggde lego, mannen lagade mat och jag och Philippa lekte på golvet. Brasan var tänd och värmde skönt, vi hade bra musik i bakgrunden och maten luktade underbart. Livet när det är riktigt bra. Och ändå inte. 

Jag undrar om jag alltid kommer att känna mig såhär halv. Om det alltid kommer att göra ont när jag andas?

Vi lever med en saknad, som ibland blir för stor. Och ändå klarar vi av det, vi orkar fortsätta och hålla ihop som en familj. Trots vår enorma förlust, trots hålet i våra hjärtan..

Barnslig sorg..

Jag vet att jag skrivit om det förr, men jag önskar ibland att jag kunde tänka och sörja mer som ett barn. Så ärligt, rakt och logiskt. Vi var hos Elliotts och Wilmers fd dagmamma och fikade innan jul, och hon berättade att två av hennes dagbarn (tvillingflickor som även gick där tillsammans med Elliott och Wille) hade frågat samma dag vi skulle komma om Wilmer var i himlen. Lena svarade att det var han, då hade flickorna sagt att de hoppades att det fanns overaller i himlen och att Wilmer hade en, eftersom det var vinter och kallt, så han inte frös..
Jag älskar barn och deras tänk.
Elliott sa i förrgår att han längtade efter att komma till himlen och träffa Wilmer, för han saknade honom. Han sa inte det på ett ledsamt, sorgset vis utan med förväntan i sin lilla glada barnröst.
Jag älskar barn och deras tänk, och jag önskar jag kunde vara mer självklar, logisk och bekymmersfri, precis som ett barn..

Julfrid..

Jag har alltid tyckt mycket om att fira jul. Under min uppväxt handlade julen om att vara tillsammans, umgås och ha tid för familjen. I vuxen ålder försöker jag ge mina barn detsamma, samma glädje, förväntan och lugn. Fortfarande är det en mysig period på året, julen. Dessa dagar då jag är tillsammans med dem som betyder så mycket, de jag älskar mest. Denna julen är inget undantag. Gårdagen spenderades i Tjuvaröd, hos oss, och den var väldigt fin. Vi åt och drack gott, tomten kom, barnen var glada, bebisarna lugna, vi dansade kring granen, sjöng julsånger och läste julevangeliet. En fin dag.

Men det saknades en liten prins, en liten tomtenisse. Och han kommer alltid att saknas. Trots att jag omgav mig med de jag älskar, trots att allt var som det "ska" vara på julafton, så är min själ bara halv...
Saknaden är så påtaglig, jag har ont i hjärtat så jag kan känna det i varje andetag. Han fattas mig.

Perspektiv

Jag är fullt medveten om att alla inte varit med om samma sak som jag har och som tur är så lever de flesta inte i min verklighet. Jag är medveten om att min upplevelse gjort att jag ändrat mycket av mitt sätt att tänka, vara och prioritera.
Ändå blir jag förvånad och förbluffad över vad många människor tycker är viktigt och värt att lägga sin tid och sin energi på. Jag var inne på facebook i fredags och såg hur många som gått med i grupper som handlade om att behålla den svarta dockan i "Kalle ankas jul", om uppror mot att någon inte fick vara pepparkaksgubbe i luciatåget och om att vi inte ska kalla kakor för ett visst namn osv.
Samtidigt skjuts 20 små barn kallblodigt ihjäl i en fruktansvärd massaker i USA,  samtidigt dör ett barn i minuten pga svält och otillgänglighet av vatten, samtidigt saknar 2,3 miljarder människor en toalett, samtidigt släpps bomber över Damaskus som resulterar i många döda, samtidigt kommer en misshandlad 3-månaders bebis in till sjukhuset i Kalmar. Och så vidare, i det oändliga känns det som..

Om våra problem handlar om att få vara pepparkaksgubbe eller ej, ja då är vi extremt lyckligt lottade. Vi är förskonade från alla hemskheter, så pass förskonade att vi kan elda upp oss över saker som jag anser är bagateller i det stora hela. Anser jag, jag poängterar det, att det är min åsikt.
Vi måste vidga våra vyer, komma ur bekvämlighetsbubblan och börja inse vad det går ut på. Vad allt går ut på, egentligen. Vi är alla människor och i grund och botten har vi exakt lika värde, oavsett var vi har haft tur, eller otur, att födas. Ska vi tjafsa om vilken hudfärg som har mest status under resten av tiden som jorden vi alla bor på finns kvar, eller ska vi börja förstå att det inte handlar om att alltid vara först, ha allra mest och vinna allt, hela tiden?
Det finns stunder när jag skäms lite för att vara svensk. I fredags upplevde jag en sådan stund.

Det finns ingen mening med att min Wilmer togs ifrån mig, ändå vill jag tacka honom för att han har ändrat mitt perspektiv. Jag är långt ifrån perfekt, men jag hoppas att jag kan sortera bort "problem" som bara är problem för att vi vill det. Jag hoppas att min Wille hjälper till så att jag kan fokusera på rätt saker och rätt problem under det som återstår av mitt liv.
Tills vi ses igen.

Glädje

Att förlora ett barn måste vara den största sorgen, iallafall i min värld. Att vänta barn och att få barn måste å andra sidan vara den absolut största glädjen.
Tidigare sa jag ofta till min man att mina pojkar är det finaste jag gjort och beslutet att försöka bli gravid igen efter Wilmers död är det starkaste och bästa beslut vi tagit. Sen kom hon, vår prinsessa. Vår efterlängtade, underbara flicka som ger oss tårar av glädje efter så oändligt många tårar av sorg..
Ingen ersättning, ingen varken kan eller ska ersätta vår Wilmer, men hon fyller en del av tomrummet efter honom och hon ger oss så mycket kraft och livsglädje. Att älska känns, och mina barn älskar jag så jag känner det i hela kroppen..

När vi möts igen..

Jag längtar till dagen då jag får träffa dig igen, min älskade lille unge.. För att den dagen kommer, det är jag helt övertygad om. Jag saknar dig så oändligt, så makalöst, sanslöst mycket, det gör vi alla. Du finns i mitt hjärta och jag längtar tills jag får hålla om dig igen, mitt lilla lyckopiller...

Normalt men onormalt..

Jag går ofta till Wilmers sten, jag och Philippa brukar gå dit när vi är på promenad. Jag säger sten, för jag klarar inte av att säga grav. Precis som jag säger Willes ceremoni när jag pratar om hans begravning, en begravning är något tungt, högtidligt och stelt, det var inte ceremonin som vi höll för Wilmer.
Så märkligt ändå, att vissa saker som egentligen är totalt onormala bara blir en del av ens vardag. Hur normalt är det att besöka sin sons sten, en son som var 19 månader när han slutade andas? Det är väldigt onormalt, väldigt fel och otroligt svårt. Jag börjar gråta när det är ungefär 15 meter kvar till hans sten, varje gång, det slår aldrig fel. Det kommer över mig så fort jag kommer dit. Jag pysslar där en liten stund, tar bort gamla löv, slänger utbrända ljus och tänder nya, och under tider rinner tårarna. När jag är klar så går vi vidare, jag torkar tårarna och hjärtat känns lite, lite lättare.
Så fel, så tungt, så totalt onormalt. Och ändå en stor del i min vardag, min vanliga normala vardag...

Det finns fler..

I vårt land, ja i hela vår värld, finns det så många föräldrar som mist ett eller flera barn. När man inte lever i en sådan situation kanske man inte tänker på det så mycket, men jag tycker att jag läser om det och ser det på tv så ofta. Innan Wilmer försvann så bytte jag kanal när det kom något på tv om barn som gått bort, och om det stod i en tidning så hoppade jag över just den artikeln, för jag orkade inte. Så gör jag inte längre. Nu lyssnar jag, läser och tar till mig allting som handlar om barn som omkommit på olika sätt, och jag gråter med de som är drabbade samtidigt som jag känner en stark känsla av samhörighet. Jag är inte ensam, det finns andra, det finns de som kan säga "jag vet hur det känns" och verkligen, verkligen mena det. För i sorgen är man väldigt ensam, även om jag vet att jag är omgiven av kärlek och omtanke från så många. Men jag är ensam, för inte många omkring mig vet hur det känns på riktig. Hur ont det gör i bröstet av saknad, hur ångesten kryper på mitt i natten när sömnen vägrar infinna sig och när hemska minnesbilder spökar i min hjärna, hur många tårar som runnit, hur känslan av skuld tynger.. Inte många känner igen sig i det och det är jag glad för. Ingen borde behöva gå igenom det, ingen borde vara tvungen att leva ett liv utan en del av sig själv, med ett stort hål i hjärtat. Ett hål som inte kommer att fyllas, det kanske krymper en aning men det fylls inte. Den enda som kan fylla det hålet är Wilmer, att han kommer tillbaka och det vet jag ju att det inte kommer att hända. Så det jag måste göra nu är att fortsätta leva med mitt hål i hjärtat, även om det är lättare sagt än gjort, och hoppas att det krymper lite grand.

Du är med mig alltid, älskade Wille. Vi ses igen..

Styrka

Det är det där med att vara stark. Jag har i ett och ett halvt år hört så många säga "du är så stark". Jag har hela tiden förnekat det, jag är inte stark, jag har inte känt mig särskilt stark. Men idag när jag och Philippa var ute på promenad så gick jag och funderade lite mer på det där med att människor tycker att jag är stark. Jag skulle gärna vilja använda ett annat ord, jag vet inte riktigt vilket, men samtidigt förstår jag vad de menar och när jag tittar tillbaka på de senaste 18 månaderna så ser jag det - jag är stark.
Att hitta sin son drunknad, att begrava sitt barn, att gå vidare och att fortsätta leva, inte bara fortsätta utan att verkligen vilja leva, att lyckas genomföra ett planerat husbygge, att ta hand om sig själv och tre sörjande barn, att bli gravid och få en underbar dotter, att sälja hus, flytta och bearbeta allt under tiden - jo, jag är stark.
Jag är stark ibland, och väldigt väldigt svag ibland. Skillnaden är att det är styrkan som syns utåt, svagheten visar jag inte för så många. Men jo, jag är stark. Jag måste vara det, jag vill vara det och jag är det.

"Where there is desire
There is gonna be a flame
Where there is a flame
Someone's bound to get burned
But just because it burns
Doesn't mean you're gonna die
You've gotta get up and try
Gotta get up and try "

(Pink, "Try")

Tacksam

Det är tag sedan jag skrev på bloggen nu, det har inte funnits någon lust eller inspiration. Men det har vänt lite och de senaste dagarna så känner jag hur jag varje kväll kan sätta mig ner och känna att jag faktiskt är glad att jag valde livet, trots att det vore tusen gånger enklare för mig att välja den andra vägen. Jag är glad och jag är tacksam. Att vara där jag är, med allt jag har gör mig så lycklig jag kan vara just nu. Jag tänker självklart på familj och vänner, men framför allt på lilla Philippa som faktiskt kom till oss trots allt. Jag har funderat över vad en vän och jag pratade om häromdan, om vilket under det är att min kropp kunde bli gravid och vilket fantastiskt mirakel att kroppen behöll och bar detta lilla liv i 9 månader. Trots den enorma sorg som jag arbetade mig igenom så valde min kropp ändå att fungera, att skapa och ge oss vår dotter. Så fantastiskt ändå, att det fungerade. För det är jag tacksam, varje sekund. Många gånger varje dag tittar jag på lilla P och det bara slår mig vilken tur vi haft. Vi förlorade något av det dyrbaraste vi hade, men vi fick även något underbart, en gåva som lades i våra armar, ett livets mirakel. För det är jag tacksam, varenda dag..

Nej, ingen kan se hur det känns inuti. Ingen ser sorgen, ångesten och saknaden, ingen ser tårarna som kommer på natten. På natten när jag ligger med lilla P tätt, tätt intill och gråter över orättvisan i att hon aldrig får träffa sin ena storebror. Ingen ser hur sorgen och saknaden känns, men den känns i varje andetag, hela tiden...

Saknad

Att sakna så som jag saknar min son är det värsta som finns. Den absolut värsta känslan, känslan av att sakna någon som aldrig någonsin kommer tillbaka. Tomhetskänslan har avtagit, framför allt för att det inte är lika tomt längre, efter Philippas ankomst. Men även om tomrummet är delvis uppfyllt så är saknaden kvar. Den och känslan av ilska och vanmakt, känslan av orättvisa.
Jag saknar honom med hela mitt hjärta, hela min kropp och hela min själ. Och det kommer jag alltid att göra.

Det där med texter..

Jag älskar bra texter i olika former, dikter, ordspråk, kloka och tänkvärda ord, låttexter, mm.. Om jag hör en låt som jag gillar så är det ett stort plus om texten är bra. Nedan kommer en del av en låt av Mauro Scocco, en sång med en text som är mitt i prick..

"När stormen river, när broarna brinner
När hopp och mening bara försvinner
När du känner dig liten och när ingen finns där,
då är du ändå aldrig ensam så länge jag finns här

Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg,
det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit, ändå

Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vadsomhelst för dig,
det hoppas jag du vet.."

Helgmys

Varje morgon vaknar jag och undrar hur det kommer att kännas denna dagen. Värre, bättre, samma? De dagar jag inte gråter blir fler och fler, och jag kan styra det lite bättre, men sorgen och förlusten kan bara komma över mig, och det känns som ett knytnävsslag i magen varje gång.

Jag behöver omge mig med människor som jag älskar och denna helgen har jag gjort precis just det! Jag har träffat båda mina systrar och deras (vardera) 3 barn, min svåger med sina 3 godingar, och igår hade vi goda, underbara vänner på middag. Många skratt och lite allvar i en bra kombination!

Idag har jag funderat jättemycket över att jag inte ska lägga energi på fel saker, jag kan känna hur duktig jag är på det. Jag prioriterar inte alltid som jag egentligen vill, jag vill att alla ska tycka om mig och det är bara så att alla kan inte göra det. Det är inte meningen heller, men man kan behandla varandra med respekt. Och kärlek. Viktigt. Mycket kärlek. Livet blir roligare, lättare och skönare att leva då.. <3

Kusiner!

Idag har det varit en riktig kusindag för lilla P! I förmiddags träffade hon kusinerna på min sida och ikväll på min mans sida, mysigt både och!

Småkusiner!!

Elliott har 9 kusiner, (än så länge), och eftersom 3 av dem bor i Falköping så är det inte ofta som vi träffas allihop. Idag lyckades vi och dessutom lyckades jag fånga allihopa på samma bild! 9 månader, 4 månader och 2 veckor gamla, tre fina tjejer!!

Lycka!

Lycka är att fånga ett ögonblick som detta, min lilla bebis som sprudlar av glädje!

Klokt..

Jag läste ett citat som jag ska försöka bära med mig och tänka på lite oftare:

"Sorgebearbetning innebär att ha tillgång till sina positiva minnen, utan att de störs av ånger och samvetskval."

Arbetet med sorgen finns ju där alltid och jag tror att det kommer att vara en livslång process för mig, jag blir nog aldrig helt klar. Men det känns viktigt att fokusera på de fina minnena, på Wilmers skratt och hans bus, hans fantastiskt vackra ögon och hans mjuka hår som var alldeles för långt, jag ville inte klippa det..

Minnena finns där, de gör ont men jag vill inte vara utan dem.

Vardagsmys...

Jag har nog tjatat om det förut, men jag tycker så mycket om vardagen. Jag tycker om att saker har rutiner och att veta vad som skall göras, lika mycket som jag sedan njuter av helgen, av lite guldkant, en aning lyx och att vänta med alla "måsten".
Idag är det en regnig och grå höstdag, så jag och Philippa har tänt ljus och myser i soffan. Hon är min prinsessa, det är ett nöje att ha med henne att göra. Så nöjd, så glad och belåten, så nyfiken och social. Hoppas att alla dessa egenskaper håller i sig..!

Det är så sött när Philippa suger på tummen! Första gången trodde jag att det var en tillfällighet men hon gör det oftare och oftare, det är väldigt gulligt. De fina plaggen från Lindex samarbete med Missoni har en väninna handlat åt mig, jag är ju sällan i stan.. Jag gillar mönstret, åtminstone på barnkläderna.
Nu ska vi fortsätta vårt soffhäng, det är en sådan dag idag. Om det slutar regna ska vi ta en promenad till Willes sten och sätta dit nya ljus. Där måste vara fint, även om jag känner hans närvaro mer hemma än där så är det en fin plats att gå till, en fin plats för vår ängel.

Kärlek

Så mycket glädje och vilken enorm kärlek våra barn ger oss!! För mig är det de som är meningen med att vi finns här och jag vill göra dem till så bra människor som möjligt.

Kärlek...

Elliottankar

Elliott pratar vissa dagar ganska mycket om Wilmer. Igår var en sådan dag, han hade många frågor och ville veta mer detaljerat om olyckan. Vissa saker har han frågat förut, några frågor var nya för mig, bland annat frågan om hur högt pappa skrek när läkaren berättade att Wilmer inte levde och att de inte kunnat rädda honom. Han ville veta detaljer, hur såg rummet ut som ni satt i på sjukhuset, hur såg läkaren ut, kramade läkaren er, skrek pappa så högt att han skrämde någon annan som var där, var fanns polisen då som du åkte med till sjukhuset, varför kom det så många brandmän till vår gata, mm,mm... Jag hade en ganska bra dag igår och kände att jag fick till en fin och givande dialog, vi kunde prata om det som hänt på ett sätt som jag hoppas gör att Elliott känner att det är okej att prata om Wilmers olycka, om döden, ja om allt. Jag vill ge mina barn känslan av att det är okej att komma till mig eller till deras pappa och prata eller fråga om vadsomhelst, ingenting är dumt eller förbjudet.
Men när Elliott avslutade vår pratstund igår med att säga: "Mamma, jag gråter varje dag. Inte så du kan se det, men jag gråter inuti mitt huvud varje dag för jag saknar Wilmer," då fick jag återigen den där känslan av vanmakt och en enorm ilska över det som hänt. Vad har Elliott gjort för att förtjäna detta? Vad har han gjort som gör att han som 6-åring skulle förlora sin lillebror? Ingenting, han har inte gjort någonting för att drabbas utav detta hemska, ofattbara, och att förklara det för honom är det svåraste av allt. "Varför drunknade Wilmer?" Jag har inga svar på den frågan, och kommer aldrig att ha det..Aldrig.

En några år gammal bild, men han är ju så fin, min pojke...

Små lyckostunder

Min lillasyster har en liten tavla på en vägg i sitt hus där det står: "Glöm inte bort vilken skatt en vanlig dag är". Jag älskar det citatet. En vanlig dag är underbar, en vanlig dag som idag. En tisdag där regnet hänger i luften, mannen är på tjänsteresa, det är lämna, hämta, tvätta, handla, laga mat, vika tvätt, gå ut dagens promenad, fotbollsträning, bonusbarnsfix, mm, och (med risk att låta sådär äckligt klämkäck), jag älskar det!! Jag älskar vardasfixet, det inger en trygghet som jag är så beroende av. Om jag inte känner mig trygg så mår jag inte bra, men att pyssla med alla dessa välbekanta vardagssaker gör mig lugn och trygg. En härlig känsla.

Elliott gav mig kvällens skratt när han sa att det gjorde inget att det regnade på fotbollsträningen, för det var ändå så "svettsamt"! Love it!! :)

Minnesvärda stunder

I går, söndagen den 16/9, skulle vår Wilmer fyllt 3 år. Vi mindes hans födelsedag på samma sätt som förra året, vi samlade familjen och de närmsta vännerna till korvgrillning och lyktsläpp i skymningen. Det blev lika fint, lika minnesvärt och kärleksfullt som förra året, och vi är så tacksamma för våra vänner och våra familjer som hjälper oss att orka framåt, ett steg i taget.

Sängsällskap..

När mannen inte är hemma passar jag på att ha barnen i sängen. Och det är ju ett ganska gulligt sällskap!! Mitt hjärta fylls av kärlek och av stolthet..

Förändringar?

Jag är väldigt glad för september, det är en av mina favoritmånader. Inte bara för att det är den månaden som Wilmer är född utan för att det känns som att allting börjar om i september, det är nya tag efter en slapp sommar! Även här på bloggen tänkte jag göra lite förändringar. Min sorg är konstant, den bär jag med mig hela tiden, men som jag tidigare skrivit så har jag, trots allt, valt livet och vad det har att erbjuda. Många säger till mig att de tycker jag är stark, men jag håller inte med. Jag är inte stark, men däremot försöker jag acceptera livet och livets kraft som innebär både sorg och glädje .Mycket glädje, hoppas jag, framöver. Det finns så mycket att glädjas över, men ibland sjunker jag så djupt i min sorg att jag glömmer det, att glädjen finns där ändå. I Elliott, i Philippa, i min familj och i en massa annat runtomkring.
Jag kommer att fortsätta skriva, jag mår så bra av det, men jag kommer att introducera lite mer av vardagen i min blogg, jag kommer att skriva om livet som det är, om livet som en vanlig människa med ett lite ovanligare bagage än de flesta. Jag hoppas, även om jag till stor del skriver för min egen skull, att det kan hjälpa någon därute som kanske också bär på en stor sorg. Vi kan fortsätta leva, trots att det finns dagar då man inte tror att det går. Vi klarar oerhört mycket mer än vad vi tror, och trots att världen kanske rasar omkring oss så fortsätter jorden att snurra, märkligt nog.
Styrkan för mig är att försöka acceptera livet och dess märkliga vändningar. Livet blir inte alltid som vi tänkt, men det betyder inte att det inte kan bli bra. Det kanske blir annorlunda mot det vi förväntade oss och det vi drömde om, men det kan ändå bli bra. Faktiskt.

Skuld

Det värsta, det som tynger mig mest och ger mig sömnlösa nätter är skuldkänslan. Jag kommer alltid att leva med ett stort om. Om jag gjort annorlunda, om jag letat i en annan ordning, om jag sprungit åt andra hållet, då hade jag kanske hunnit hitta honom innan det var för sent? Det är oerhört frustrerande och det gör så ont att tänka tanken, att känna att jag kunde gjort allt på ett annat sätt och då hade Wilmer kanske levt. Hur kunde jag ens släppa honom med blicken, om än bara en halv minut? Jag vet att ingen klandrar mig, jag vet med mitt förnuft att det inte var mitt fel, men jag kommer alltid att klandra mig själv, jag kommer alltid, så länge jag lever, att skylla Wilmers olycka på mig själv. Och det ger mig en ångestkänsla som jag inte kan återge i ord, den känns som att den kväver mig och gör det ont att andas. Det gör ont i varje andetag, hela tiden.
På söndag skulle han fylla 3 år, min fina prins. Denna tiden är värst, jag tycker på ett sätt att den är värre än hans dödsdag, för hans födelsedag påminner mig om hans ankomst, om vår lycka, om styrkan i förlossningen, om Elliotts glädje över sin lillebror och om att han inte fick fylla år mer än en gång under sitt korta liv.
Jag hoppas han ser oss på söndag, att han ser lyktorna vi ska skicka mot himlen och att han dansar till "hold your horses" och skrattar sitt härliga skratt..

Jag saknar dig...

Jag saknar dig så mycket. Det gör så ont...
Älskar dej, min fina Wilmer, jag önskar bara jag fick säga det till dig..

Bonustankar

Jag har en bonusdotter, Malin, som fyller 20 år om några veckor. Malin är en klok tjej som ärvt sin pappas ödmjuka och sociala sätt, hon är en funderare och en känslomänniska och jag älskar henne väldigt mycket.
Häromdagen satt vi och pratade och kom in på ämnet om Philippas existens om Wilmer varit vid liv. Jag frågade om hon någonsin tänkte så, att vår lilla P kanske inte funnits om Wille fortfarande gjort det. Svaret jag fick gjorde att tårarna kom och jag insåg återigen hennes likheter med sin pappa.
Hon svarade "jag har tänkt så, men gör det inte längre utan jag har kommit fram till att vi har fått det bästa av allt. Vi hade Wilmer även om det bara var en kort tid, och nu har vi fått Philippa. Vi har dem båda två på olika sätt, vi har fått det bästa av allt." Och så är det ju, vi har det bästa, vi har Philippa och vi fick uppleva Wilmer. Jag vill inte vara utan någon av dem och på ett sätt behöver jag ju inte det..
Så ung och så otroligt klok, min Malin.

Änglaprat

Ända sedan den 16 april förra året, den dagen då Elliott tog farväl av sin lillebror, så har vi pratat mycket om änglar och om att Wilmer alltid finns med oss. Den 16 april 2011, då Wilmer varit död i ett dygn så gick Elliott fram till honom där han låg i Regnbågsrummet på sjukhuset, klappade honom på armen, vände sig till mig och sa: "Wilmer är inte här mamma, det är ju bara hans skinn." Redan där kände Elliott, då 6 år, att Wilmer inte var där utan han var någon helt annanstans.
 För tillfället så pratar Elliott mycket om Wilmer, han frågar ofta vad jag tror att Wille gör just nu, han påpekar ofta att han hör Wilmer och hans skratt och han påminner mig om att jag har tre barn, fast det ena ser vi inte men han finns här ändå, hela tiden.
Alla Elliotts tankar och reflektioner kring Wilmer, kring döden och änglar är så fina, men varje gång han nämner Wille så påminns jag om saknaden och om sorgen, samtidigt som det är underbart att Elliott kan prata om det, att han kan uttrycka sig och berätta om sin saknad, om sina tankar och om vad han tror.
Vi är en familj som tror på änglar, vi tror att Wilmer är hos oss hela tiden. Rätt eller fel, det är upp till var och en vad man vill tro, men vi är övertygade om att vår lillebror ser oss och att han är närvarande. Jag tror att barn har ett mycket öppnare sinne än vi vuxna, de är oförstörda och tar emot det som kommer, så när Elliott säger att han hör Wilmers skratt eller att han tror att Wilmer sitter brevid honom i badkaret när han tar sitt kvällsbad, ja då är det säkert så. Elliott säger ofta till Philippa att hon har tre storebrödrar, Joakim, Elliott och Wilmer, att hon bara kan se två av dem, men den tredje finns här hos oss ändå.
Vi har någonting fantastiskt hos oss, inom oss och bland oss, vi har den finaste ängeln, ängeln Wilmer..

En icke-tanke..

En tanke som jag delat med mig av tidigare är den om Philippas existens om Wilmer fortfarande varit i livet. Om Wilmer levt så hade Philippa inte funnits, så är det bara. Och självklart krockar de tankarna väldigt mycket, jag vill ju ha dem båda! Nu behöver jag ju aldrig välja, men i en perfekt värld hade jag haft dem båda två. Det är en märklig tanke, en som min fina vän L kallar en "icke-tanke." Hon säger till mig att jag kan inte tänka så, för det är inget alternativ, det är en tanke som inte ska eller behöver tänkas.
Men ändå så tänker jag tanken ibland. Och det känns konstigt, fel och märkligt. För jag vill ha allt, jag vill ha Elliott, Wilmer och Philippa, jag vill ha alla mina tre barn här hos mig, levande, skrattande och busiga.
Nu är det inte så och det kommer inte att bli så. Men jag har en underbar son och en fantastisk dotter här hos mig, och jag har en älskad och saknad ängel, som finns i mitt hjärta alltid...

Sötast..

Det gulligaste just nu..!

Trygghet..

Vår Philippa har förtrollat oss allihopa, vi är helt förälskade. Min man, som har en del erfarenhet av småbarn vid detta laget, kelar och gullar med henne hela tiden, när han har henne hos sig så lyser hans ögon av kärlek och stolthet. Det märks verkligen att hon är vår pusselbit, den som för samman familjen och som gör sorgen aningen lättare..

Trygg hos pappa, en pappa som är lika snygg med napp som utan!

Ensam är inte stark..

...iallafall inte jag. Jag varken kan eller vill vara ensam, då orkar jag inte framåt. Hela livet har jag hört människor omkring mig säga att man ska vara rädd om sina vänner, man vet aldrig när man verkligen behöver dem, glöm inte bort dina vänner, vårda vänskapen, mm. För 16 månader sedan fick jag verkligen känna hur det är att ha vänner som finns där även under den värsta tiden i livet, medan jag upplevde den största sorgen, den värsta tragedin. Utan dem som backade upp mig då hade jag inte varit där jag är, det är jag väldigt säker på. Vissa visade sidor som jag inte trott att de hade, och då menar jag positivt, de visade att de finns här i vått och torrt, vad som än händer. Några har kommit mig och oss så otroligt nära att de känns som en del av vår familj, det är helt fantastiskt! Det finns inget bättre, inget härligare än att umgås med dem där jag kan vara mig själv in i minsta detalj. Med dem där jag kan skratta eller jag kan gråta, jag kan gå omkring osminkad i mina mjukisbyxor om jag vill, och ändå känna mig bekväm tillsammans med dessa speciella människor omkring mig.
Wilmers olycka har fått mig att inse mycket, den har lärt mig mycket om mig själv och om andra. Det är jätteviktigt att vara rädda om varandra, vi vet faktiskt inte hur länge vi är kvar. Jag har upplevt hur livet raserats på en minut, jag har lärt mig leva utan en del av mig själv, utan en stor del av mitt hjärta och jag önskar inte någon den upplevelsen.
Älska och ta hand om varandra, visa varandra uppskattning, var rädda om varandra och tänk alltid kärlek först. Livet är för kort för nåt annat, tro mig för jag vet..

Finisar..

Några av dem jag älskar, de som gör mitt liv lite enklare, lättare och lyckligare...

Ett leende..

Tänk att ett litet leende kan kännas så långt in i hjärtat.. Philippa har börjat le och det är underbart, ljuvligt och fantastiskt. Idag höll hon på en lång stund, och det kändes så mycket att mina tårar rann. Hon är så mycket Wille och ändå så mycket sig själv, en ny liten människa. När hon låser sin blick i min och fyrar av ett jätteleende, då känner jag så mycket lycka blandat med en del sorg, men det är ändå så värmande att det finns inte så mycket som slår det.

Igår tillbringade vi dagen i Vitemölle, där svärföräldrarna har hus. Det är en underbar plats, rofylld och fantastiskt vacker. (Mindre rofylld igår kanske, när Kiviks marknad höll låda på fältet brevid..!) Jag älskar verkligen att vara där och det gör familjen också. När jag känner att det är dags för ett miljöombyte så tar vi oss dit, det är lika skönt varje gång.

Saknaden efter Wilmer går så mycket upp och ner. Nej, fel, saknaden är där alltid, men sorgen känns lättare ibland och tyngre ibland. Vi har olika sätt att sörja och häromdagen var det min mans tur att få ett riktigt bryt, som jag kallar det. Mina bryt kommer också emellanåt, men jag känner ändå hur lyckan finns där nånstans, även om den är långt borta när jag gråter som mest. Det kan vara små, enkla saker som gör att en liten lyckokänsla infinner sig, att få se Elliott och Philippa tillsammans, att se min man med våra barn, (det är bäst av allt!) att få ett sms där det står "jag tänker på dig", små saker som betyder så mycket.

Jag har sagt det förr och säger det igen, ta hand om varandra och det som finns runt er. På riktigt alltså.

Störst av allt är kärleken...

Överallt

Wilmer är min ängel, min skyddsängel och han är med mig överallt. Jag vet att det kan låta konstigt, men jag kan verkligen känna hans närvaro och att han är med mig, det är en märklig men trygg känsla. Jag har nämnt det förut - vad finns det att vara rädd för nu? Det värsta har hänt, inget kan vara värre så det är inte mycket som gör mig rädd i dag. Jag är också övertygad om att Wilmer håller ett extra vakande öga på Elliott och Philippa, han ser till att de har det bra och att de alltid kommer att vara trygga..

"Everywhere I am, there you'll be.."

Tuffa tider

Jag drömde om Wilmer häromnatten, jag drömde att jag var i en hiss och när den stannade så öppnades dörrarna och jag kom ut i en trädgård. Där fanns en stor grushög, flera barn satt och lekte med hinkar och spadar, de grävde och hade jätteroligt. Mitt i grushögen satt min Wilmer, han grävde och skrattade samtidigt, helt uppe i det han gjorde. Jag sprang fram till honom och kramade honom medan känslan av lättnad över att han fanns hos mig blandades med mina tårar. Hans ögon var så fina och bruna, hans hår var lika mjukt som jag mindes det och jag grät och grät, framför allt av en enorm lättnad över att se honom och få krama honom. Sen vaknade jag, tyvärr... Jag hade gärna drömt vidare, fått fortsätta hålla om min lille pojke och känt den enorma lättnaden. Ibland undrar jag hur jag orkar fortsätta, hur jag bara kan gå vidare utan honom? Läste ett bra citat idag: "You never know how strong you are until being strong is your only choice.."

Älskade Wilmer...

...du är saknad. Vi saknar dig, vi älskar dig och det kommer vi alltid att göra. Jag vet att du finns här, att du ser oss och framför allt din lillasyster, Philippa. Jag kan känna din närvaro så tydligt ibland, trots att du aldrig har varit här, i vårt nya hus. Du är här och du finns mitt ibland oss, jag tror att din lillasyster kan se dig och jag tror att hon alltid kommer att ha dig som sin skyddsängel. Vaka över henne och se till att hon alltid har det bra, snälla du..