"Love will keep us alive"

Vi, min man och jag, var på 40-årsfest igår. Och nu finns det säkert någon därute som tycker en massa, att det var väl lite för tidigt, det har ju bara gått en månad, och så vidare, men vet ni vad, efter väldigt mycket övervägande fram och tillbaka så bestämde vi oss för att gå dit, även om vi så bara skulle stanna i en timme. För 40-åringens skull, som är en av min mans absolut närmsta vänner, de kallar sig inte vänner utan brödrar och det är precis vad de är. Och 40-åringens fru är en av mina närmsta vänninor, alltså kom vi fram till att vi skulle gå dit en stund. Det var nervöst, det var jobbigt och hjärtat klappade de första 15 minuterna tills vi kände att alla som var där, tror jag, verkligen unnade oss att få ha roligt, få skratta, dansa, äta gott, dricka fantastiskt vin, och för några timmar få låtsas att allt faktiskt var som vanligt. Det var roligt, trevligt, känslosamt emellanåt, men en mycket trevlig kväll.
Vid 23.30 var jag helt slut, luften gick ur mig totalt och jag åkte hem. När jag kom hem tände jag Willes lykta, som vi gör varje kväll, satte mig och tittde på alla foto på Wilmer som vi har på ett bord och kände en enorm ilska välla upp inom mig. Jag kände ett så starkt hat mot Gud att jag sa det högt: "Just nu hatar jag dig Gud, för att du gjort såhär mot mig, för att du tagit min lille pojke från mej, från oss alla. Jag hatar dig, HATAR DIG!!"
Hjälpte det? Inte ett dugg... Så jag började, för att försöka må lite bättre, tänka tvärtom, inte tänka på ilska och hat, utan på kärlek. Jag tänkte på festen jag lämnat, på paret som bjöd till festen, detta par som har varit några av dem som hållt oss ovanför ytan den senaste månaden. Enorm generositet och kärlek är det som kännetecknar dem, och på vilket sätt de visat att de ställer upp för oss, i vått och torrt, no matter what, det känns långt in i själ och hjärta.. Kärleken är, som jag skrivit så ofta, det enda... Det enda vi behöver, till oss själva, till varandra, till alla. Kärleken till våra familjer och alla runt omkring oss gör oss starkare, lite, lite starkare för varje dag. Kvällens första tryckare igår, (så hette det iallafall på "min" tid..!) dansade jag med min man. Sångaren sjöng en jättefin låt, jag kände inte igen den men i refrängen sjöng han "Love will keep us alive.." Så är det. Det enda som kan få oss att överleva detta är inte hat och ilska utan kärlek. Och kärlek får vi, och har fått, i så stora doser den senaste månaden att jag inte trodde det var möjligt. Vi älskar er alla därute, familj och vänner som tänker på oss och som jag vet, skulle göra vadsomhelst för att lätta vår smärta. Ni gör våra liv lättare mitt i detta mörker.

Love will keep us alive...