Värme!

Idag har jag och I varit på besök först hos psykologen och sedan hos kuratorn på sjukhuset i Lund, båda två fantastiska människor. Särskilt psykologen är en männinska som strålar av värme och medmänsklighet, hon är helt underbar och vi fattade tycke för henne redan första gången vi träffade henne, ca 5 dagar efter olyckan.
Idag pratade vi om oss men även väldigt mycket om barnen och hur vi ska hantera deras sorg och försöka hjälpa dem rätt. Det är inte lätt att försöka vara stark och trösta när hjärtat är krossat och det fortfarande gör ont varje gång man andas, men vi gör vårt bästa, vi kan inte göra mer, och psykologen berömde oss och bekräftade det vi anat, att vi är på rätt spår. Det är inte lätt att veta vad som är rätt och fel, hur man ska göra och inte göra, vad man ska säga och inte, men jag tror att man kommer ganska långt med sunt förnuft, mycket prat och en massa, massa kramar!! Psykologens värme kan jag känna fortfarande, och jag nästan längtar till näst besök.
Men så kommer vi hem och då landar jag i den kalla verkligheten. Wilmer är död. Min underbare, levande, skrattande, kramiga pojke finns inte mer och jag kommer aldrig att vänja mig vid tanken. Aldrig, aldrig.
Det är riktigt tufft, och jag säger till min man att om vi klarar detta och tar oss ur det men förståndet i behåll så klarar vi allt, då finns det inga hinder som är för höga för oss, nu eller i framtiden. Jag försöker tänka på allt omkring mig och på all värme som alla ger oss nu, och då känns det en aning, aning bättre, att tänka på allt jag har gör mig lite starkare. Och jag har så mycket, jag brukar säga till I att jag är inte rik om man mäter rikedom i pengarna på banken, men jag är otroligt rik om man mäter rikedom i kärleken från familj och vänner... Det är bara en liten, sprudlande krabat som fattas mig så oändligt mycket...