måndag 16 maj 2011

Jag vill alltid älska..

Min stora idol, som jag nämnt tidigare i bloggen, har gjort en sång av dessa ord. Ord som vi använde i Wilmers dödsannons, och som är väldigt fina:

Ingen förstår vart du blev av
men fast din vagga är en grav
tror jag du fann en öppen dörr,
så som barnen gör,
till rum med änglar att få se
dom lär dig leka, ser dig le.
Oh, om jag kunde vara med

Det är dig jag älskar,
det är dig jag älskar,
och en gång ska tystnad
ge upp för sång.
Då ska min tunga
få kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång


Idag är en av dessa dagar då jag inte kan ta in verkligheten. Jag vägrar förstå att jag aldrig mer kommer att krama min lille pojke, inte i detta livet iallafall. Och idag är en av dessa dagar då jag känner att jag kunde göra nästan vad som helst för att få vara där han är. Nästan vad som helst och jag känner att tanken ger mig lite hopp, ända tills jag tittar på min Elliott, ser honom le, ser honom leka. Då inser jag vad jag skulle göra mot honom och mot alla andra om jag försvann. Det är ingen utväg, jag vet det och jag vill egentligen inte, men vissa dagar är det bara ett stort, svart hål som man liksom måste ta sig upp ur.
Min pappa har hämtat Wilmers vagn idag, jag orkade inte se den längre. Den stod i "lilla" hallen, jag har alltid gnällt över att den varit i vägen och nu önskar jag inget hellre än att den fortfarande användes och fick vara i vägen... Wille älskade sin vagn, han älskade att åka i den, och att sova i den. Och jag älskar att köra vagn, det är så skönt att gå en lång runda med ett sovande barn i vagnen.
Men idag har pappa hämtat den och nu kan jag inte gå in där den brukade stå förrän jag börjar gråta. Jag kan inte tänka mig att sälja den, och jag kan inte ha den stående här, vad gör man då? Jo, man ringer sina underbara föräldrar som säger "vi hämtar den, den kan stå här hos oss tills ni vet vad ni vill göra med den." Älskade, älskade mamma och pappa, de gör allt för oss och lite till, jag tror att de hade slagit knut på sig själva om vi sagt att det hjälpt...

Vad gör man när glöden är borta? När livslusten saknas och ingenting är riktigt roligt? När varje andetag gör ont och när en stor del av meningen med att existera är borta? Vad gör man när hoppet saknas, när allt kvittar och ingenting kan få en att le? Jag vet inte, men jag vet att en stor bit av mitt hjärta saknas. Han fattas mig så fruktansvärt mycket, och det är ett öppet sår som vägrar läka...
Jag vill så gärna veta var han är, vem som tar hand om honom och hur han har det. Det enda jag vet är att känslan av att han har det bra är stark och det har den varit hela tiden. Jag vet att vi kommer att ses igen, men när? Som jag skrivit tidigare så finns det ingenting som skrämmer mig längre, framför allt inte att dö, för då får jag träffa min lillprins igen. Men jag hoppas ändå att det dröjer lite till, för jag är klarsynt nog att inse att jag har för många här som behöver mig och vill ha mig kvar. Men det gör ont, omänskligt ont, och jag hoppas att tiden gör att det känns lite bättre. Inte att tiden läker, för jag tror inte att det nånsin kan läka helt, men att det känns lite bättre...




En söt liten ängel, påminner om min Wilmer med sina bruna ögon..!


6 kommentarer:

  1. Jag vet var han är! Han är i min mosters famn, hon rycktes bort från sin son när han bara var 6 månader så min moster hon har en varm famn som är som gjort för ett barn. Han är i min morfars knä och leker dom mest tokroliga och obegripliga lekar, morfar har många barnbarn och barnbarnsbarn så han är en van knälekande morfar. Han är hos min farmor som tillåter det där lilla extra som föräldrar inte gör, han gör sockerkakssmet med sågspån, geggamoja och halm som farmor smakar på med stort leende och glittrande ögon. Han ligger i sängen som min farfar sitter på en stol bredvid och berättar dom mest spännande berättelserna från när farfar var lite.
    Han är i våra hjärtan och har bara gott omkring sig! <3

    KRAM & KÄRLEK!

    SvaraRadera
  2. När en blomma bryts av i sin vackraste blom
    Då blir marken så trist och så fruktansvärt tom
    Men kanske ändå att det någonstans finns
    en äng eller undangömd skreva
    dit blommor som brutits för tidigt
    får fortsätta växa och dofta och leva.
    Kram!
    Cecilia

    SvaraRadera
  3. Fina du! Det har inte gått så lång tid ännu! Även om det kanske känns som en evighet....
    Den fysiska smärtan kan säkert kännas mer el mindre olika timmmar, olika dagar, i olika sammanhang etc. Den fysiska smärtan kan nog "knocka" ut dig fullständigt. Men den värsta är nog den "själsliga" smärtan, den tror jag håller i sig längst! Den kan nog som du skriver aldrig försvinna med tiden. Hoppet, gnistan och livslusten drunknar säkert i den själsliga sorgen. Men det är även i själen du kan hämta lite styrka. Du känner att Wilmer har det bra där han är. Det är en bra känsla som skänker dig en viss trygghet. Du vet också att ni kommer att ses igen, den övertygelsen är underbar.

    Du kan sätta ord på dina känslor vilket är fantastiskt för din procces,och du delar med dig! Du visar på alla sätt att du inte är en som ger upp i första taget eller ens i sista...du skriver mycket om kärlek och det ser jag som en själslig inre styrka. En som vill och kan älska livet! Men just nu är livet kasst och orättvist!
    Hämta tröst där det känns bäst! Ge Elliott en extra kram....en puss till....tillåt dig frossa och njuta av din fina son! Tids nog får du krama och pussa din änglason!

    Styrkekramar från Linda & Pärlan

    SvaraRadera
  4. Du skriver så fint, så oändligt sorgligt
    råkade komma in på din sida via facebook, kan inte låta bli att läsa, påminns ännu en gång att man ska fånga dagen, och krama sina nära och kära mer än man gör i ekorrhjulet

    SvaraRadera
  5. De smärtar mig djupt o läsa dina ord!!!!Smärtan ni känner är ju så definitiv o jag kan ju bara känna en udd men ändå smärtar de sååå mycket!!!
    Sorgen kmr att gå upp o ner länge ännu......
    Vilka underbara föräldrar du har..önskar att jag hade de så..unnar er de men tankar kmr på hur härligt de hade varit...min pappa dog i cancer då jag var 18 år o största sorgen är att han aldrig fick se mina barn..Min mamma finns så att säga men ändå inte...
    Jag känner mig glad vid tanken på att ni har folk runt er så bryr sig(trots att jag inte känner er så har detta "påverkat" mig såå)skulle vilja vara ett stöd för människor i sorg(svårt iof när jag tar de på mig som de hänt mig själv)Men att kunna finnas o ge stöttande ord el bara en stor kram..Ser att du
    /ni har vänner som gör de o de känns bra..Ta hand om er fina son(vilka vackra ögon)så ska du se att livet tar andra steg nu mot saker ni kanske inte trodde el kunde räkna med..du är värdefull o de kmr aldrig födas en likadan person som du igen:du är unik o älskad för din egen skull,du är viktig här o nu...massor av kramar o välsignelse över ditt/ert liv!!/Monica

    SvaraRadera
  6. Jag undrar liksom dig vad man gör när glöden är borta, när livslusten försvunnit och inget är roligt. När andetagen skär i hela kroppen och allt hopp är ute. När man blir likgiltig för om man lever eller dör. När man nästan allt för ofta önskar att man fick dö, så man kunde nå sin saknade ängel. Önskar jag kunde få ett svar... jag går under av det här...

    SvaraRadera