Jag vill alltid älska..

Min stora idol, som jag nämnt tidigare i bloggen, har gjort en sång av dessa ord. Ord som vi använde i Wilmers dödsannons, och som är väldigt fina:

Ingen förstår vart du blev av
men fast din vagga är en grav
tror jag du fann en öppen dörr,
så som barnen gör,
till rum med änglar att få se
dom lär dig leka, ser dig le.
Oh, om jag kunde vara med

Det är dig jag älskar,
det är dig jag älskar,
och en gång ska tystnad
ge upp för sång.
Då ska min tunga
få kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång


Idag är en av dessa dagar då jag inte kan ta in verkligheten. Jag vägrar förstå att jag aldrig mer kommer att krama min lille pojke, inte i detta livet iallafall. Och idag är en av dessa dagar då jag känner att jag kunde göra nästan vad som helst för att få vara där han är. Nästan vad som helst och jag känner att tanken ger mig lite hopp, ända tills jag tittar på min Elliott, ser honom le, ser honom leka. Då inser jag vad jag skulle göra mot honom och mot alla andra om jag försvann. Det är ingen utväg, jag vet det och jag vill egentligen inte, men vissa dagar är det bara ett stort, svart hål som man liksom måste ta sig upp ur.
Min pappa har hämtat Wilmers vagn idag, jag orkade inte se den längre. Den stod i "lilla" hallen, jag har alltid gnällt över att den varit i vägen och nu önskar jag inget hellre än att den fortfarande användes och fick vara i vägen... Wille älskade sin vagn, han älskade att åka i den, och att sova i den. Och jag älskar att köra vagn, det är så skönt att gå en lång runda med ett sovande barn i vagnen.
Men idag har pappa hämtat den och nu kan jag inte gå in där den brukade stå förrän jag börjar gråta. Jag kan inte tänka mig att sälja den, och jag kan inte ha den stående här, vad gör man då? Jo, man ringer sina underbara föräldrar som säger "vi hämtar den, den kan stå här hos oss tills ni vet vad ni vill göra med den." Älskade, älskade mamma och pappa, de gör allt för oss och lite till, jag tror att de hade slagit knut på sig själva om vi sagt att det hjälpt...

Vad gör man när glöden är borta? När livslusten saknas och ingenting är riktigt roligt? När varje andetag gör ont och när en stor del av meningen med att existera är borta? Vad gör man när hoppet saknas, när allt kvittar och ingenting kan få en att le? Jag vet inte, men jag vet att en stor bit av mitt hjärta saknas. Han fattas mig så fruktansvärt mycket, och det är ett öppet sår som vägrar läka...
Jag vill så gärna veta var han är, vem som tar hand om honom och hur han har det. Det enda jag vet är att känslan av att han har det bra är stark och det har den varit hela tiden. Jag vet att vi kommer att ses igen, men när? Som jag skrivit tidigare så finns det ingenting som skrämmer mig längre, framför allt inte att dö, för då får jag träffa min lillprins igen. Men jag hoppas ändå att det dröjer lite till, för jag är klarsynt nog att inse att jag har för många här som behöver mig och vill ha mig kvar. Men det gör ont, omänskligt ont, och jag hoppas att tiden gör att det känns lite bättre. Inte att tiden läker, för jag tror inte att det nånsin kan läka helt, men att det känns lite bättre...

En söt liten ängel, påminner om min Wilmer med sina bruna ögon..!