Inga måsten...

Mitt liv har förändrats radikalt sedan den 15 april. Jag lever med en enorm saknad, ett hål som gapar inom mig och som gör att varje andetag är tungt. Det har förändrats på ett ofattbart sätt, men en del förändringar måste jag räkna som positiva.
Jag stressar inte. Dels går det inte, för min kropp knyter sig och vill inte, dels har jag lovat mig själv att sluta stressa. Livet är för kort, det har jag blivit otäckt medveten om.
Jag har inga måsten. Det finns ingenting som inte kan vänta, och då menar jag inte att Elliott svälter för att jag inte fixar mat, utan allt annat. Stryktvätten finns kvar, så även dammsugaren, eller gräset som vuxit sig för långt. Jag tvingar mig inte till någonting, utan låter allt ta sin tid.
Jag gråter när jag behöver gråta, vilket fortfarande är ganska ofta. Det är skönt, både att få gråta och efteråt, det är lite lättare att andas då för en stund. Jag tror att det är nyttigt att släppa fram tårarna, även om det inte är för så traumatiska saker som jag gråter för just nu. Även innan detta hände så tror jag att det varit nyttigt att tillåta sig att gråta oftare, det är läkande och skönt.

Livet går vidare. Långsamt och sakta, men det går vidare även om det är ofattbart. Jag tänker att jag måste lära mig att bli vän med sorgen, att lära mig att leva med den utan att vara rädd för den, för den kommer alltid att vara med mig. Förhoppningsvis i en annan skepnad, men den kommer att vara med. Sorgen efter en liten, älskad pojke kommer alltid att finnas, men förhoppningsvis lär jag mig att hantera det och leva med det.