Finaste komplimangen...

Idag fick jag den finaste komplimang, om man kan kalla det så, som jag nånsin fått... Sent i em kom det hem ett par och ville krama om oss, tjejen i förhållandet är gravid och berättar att anledningen till att hon och hennes man valde att skaffa ytterligare ett barn var till stor del en sak som jag sa till henne på en tjejmiddag för ca 1 år sedan. Wilmer var inte så gammal och vi pratade om de skulle eller inte skulle "skaffa" ett barn till. Hon frågade mig om hur det var och hur det kändes med en liten ännu en gång, och jag svarade att för oss var det en välfärdslyx att få ett barn till och att vi njöt otroligt mycket, att det var det bästa beslut vi tagit, att försöka få och att få, ytterligare ett barn.. Dessa ord svetsade sig fast hos henne och blev en stor anledning till den lilla bebisen som växer i hennes mage nu. Det kändes som den finaste komplimang jag fått, nånsin, och tårarna bara rann... Tänk att mina ord kan vara en liten anledning till ett av livets mirakel..

Idag har jag satt min egen sorg lite åt sidan och tänker väldigt mycket på familjen i Falköping som förlorade sin 5-åriga son i går i en olycka. Jag önskar att jag kunde få krama dem, hårt, hårt, och säga en massa saker som olika människor sa till mig när olyckan med Wilmer inträffade, saker som inte tröstar men som lindrar, lite, lite.. Jag vill gråta med dem, säga att jag förstår, för det gör jag!! Jag vet exakt vad de går igenom, hur vansinnigt ont det gör och hur otroligt svårt det är att förstå att livet kan vända på mindre än en timme. Från glädje till den djupaste sorg, nattsvart, bottenlöst, på minuter.. Jag vet hur det känns och jag önskar inte någon den smärtan, inte någon i hela världen. Jag hoppas de känner mina tankar och all den kärlek och värme som jag skickar, och jag hoppas att de får uppleva samma enorma medmänsklighet, kärlek och omtänksamhet som vi gjort och fortfarande gör, varje dag...

Livet är ett mirakel och det är skört, som en tunn, tunn tråd... Ta vara på det, varje dag, varje minut och varje sekund, för som jag skrev, det kan ändras på en minut. Jag vet det, jag har upplevt det, och jag försöker, trots allt, glädjas åt varje dag som jag och alla runt omkring mig får må bra, vakna på morgonen och uppleva ännu en dag tillsammans. Tillsammans med alla vi älskar..
Wilmer finns här, runt mig, i vårt hus, i vår trädgård, överallt, i mina tankar, hela tiden. Han är med hela, hela tiden, framför allt finns han i mitt hjärta, konstant, och jag bär honom med mig alltid... Han påminner mig om att försöka vara lycklig, försöka komma ihåg att fortsätta älska och uppskatta allting jag har omkring mig. Och jag försöker, hela tiden, och för varje dag känner jag att jag är lite, lite närmre den dagen då jag kanske kommer att känna lycka igen...