...har jag i mitt hjärta, min själ och mitt bröst. Det har gått en månad, men det känns inte lättare, inte en sekund. Fortfarande är varje andetag jobbigt, fortfarande kan jag somna på kvällen och hoppas att jag vaknar och allt varit en ond dröm, fortfarande kan jag handla på ICA och skynda mig hem för jag längtar efter att få se Wilmer komma springande mot mig, som en hund som blir glad när man varit borta i 5 minuter och kommer hem...
Det släpper inte, och jag vet inte hur jag ska klara mig genom sommaren...
Närt det är som tyngst så fokuserar jag helt på Elliott och på all glädje, kärlek och styrka som han ger mig utan att tänka på det. Han är, just nu, anledningen till att jag går upp på morgonen över huvud taget. Min älskade, underbare, tokige son..!
En riktig tokstolle..! Han får mig att skratta och det är så skönt!
Ett steg i taget Ina så kommer det gå framåt. Det kommer inte vara lätt, det kommer inte vara utan smärta men det kommer gå framåt. Det kommer en dag när det inte är fullt lika svårt att stiga upp.
SvaraRaderaKram och kärlek
Vilken fin Healer du har hemma! Njut njut och njut lite till! Tur att Elliott använder sig av hela sig själv och att han kan få sin mamma att skratta trots allt! Tänk vad det måste betyda för hans lilla hjärta, att han kan göra mamma glad! Det glädjer mig! Och jag kan känna en tacksamhet över hur fantastiska ens barn är! De känner en innan och utan och de trivs när de får göra tokigheter som föräldrarna uppskattar och skrattar åt!!!
SvaraRaderaEns barn är ens bästa må-bra-källa!
Kramar till er från Linda & Pärlan