onsdag 25 maj 2011

En minut..

En minut är oftast inte så lång tid, men ibland en evighet. En minut går så fort när nånting är roligt, men långsamt när man väntar... En minut hade förändrat mitt liv, har förändrat mitt liv. Jag tänker så ofta på det, att om Wilmer väntat en minut med att gå iväg, om jag skyndat mig och kommit ut genom dörren en minut tidigare, om jag börjat leta på rätt ställe en minut innan jag kom dit, då hade min Wille varit här idag. Så enkelt, men ändå så oändligt, oerhört svårt och långt borta. En enda, futtig liten minut, och jag hade sluppit detta. Sluppit leva utan en del av mig själv, sluppit önska att morgonen inte kom så snabbt, att jag får sova lite till så jag kan glömma verkligheten, sluppit tortyren av att sakna en liten gosse så det gör ont, men veta att han aldrig kommer tillbaka. Jag hade sluppit allt detta och fått leva i den världen jag levde i och som var min lyckliga värld. Jag frågar Wilmer varje dag varför han hade så bråttom iväg, jag frågar mig själv varje dag varför jag inte gjorde annorlunda, men det spelar ju ingen roll. Faktum kvarstår, kalla, hårda, fruktansvärt smärtande fakta kvarstår. Min son, som inte ens blev 2 år gammal, är död. Det finns dagar när jag inte kan ta in det, när jag känner som Elliotts och Wilmers dagmamma som säger att det känns som om Wilmer är hemma och är sjuk, han kommer snart tillbaka. Jag kan inte förstå det och jag vill inte. Fast jag vet att det är så. Wilmer är död. Bara att skriva de orden gör så ont att ett knivhugg hade varit skönare. Min prins, min pusselbit, min lille gosse... Du fattas mig...





Vad gör jag när drömmen jag drömt
får ett hastigt och oväntat slut?
Vad gör jag när allting känns fel
och ingenting blir som förut

jag vill ropa men har inga ord
jag vill gråta men har inga tårar
jag vill hoppas men ser inget hopp
jag vill bort men har inga vingar

Jag har ropat i ångest
jag har frågat mig trött
Har du hört mina böner
har du hört mitt rop?

/C. Höglund






8 kommentarer:

  1. Massa kramar..Plågsamma tankar..som man tyvärr måste gå igenom för o läka sig...
    Ni har gjort allt rätt..Ödet ville annorlunda...
    //Monica

    SvaraRadera
  2. Käraste vän!! Om jag bara kunde säga de rätta orden, så att DU känner dig starkare mitt i all denna sorg!! Så sorgligt så orättvist livet kan vara!!! Var jag än är, så finns DU i mina tankar allra finaste Katarina!!! När tron och hoppet är svagt får vi luta oss mot KÄRLEKEN<3<3 Kraaaaamar i massor från AK

    SvaraRadera
  3. Har precis läst hela din blogg och gråtit konstant men också "smilat" emellanåt. Du skriver så vackert, sorgligt och man kan inte annat än bli eftertänksam.... Väntar mitt första barn och är orolig för allt som kan hända, liksom säkert många förstföderskor ;) men dina inlägg och ditt mod har gett mig ett lugn att även om det värsta skulle hända så kan man välja hur man vill se på det och på livet och att det på något konstigt sätt går att leva vidare.. Och jag tror som du att det måste finnas en anledning någonstans någon gång men som man inte kanske fullt kan förstå....

    Skickar en stor varm kram!

    SvaraRadera
  4. Känn ingen skuld! Du är fri i din sorg och din ångest, din längtan och din tvivel. Skuld drar ner, fördärvar, och du är utan skuld, ingen dömer dig så hårt som du dömer dig själv. Var i din sorg, din ångest, din längtan, din glädje och din kärlek men förpassa skulden åt ett annat håll. Vad gör det för nytta att tänka om och varför, det bara gör ont!? Kärlek kan finnas i allt annat men aldrig i skuldkänsla. Älska dig själv och det du gör för alla, du är älskad. Jag önskar dig frid i ditt sinne.

    SvaraRadera
  5. Jag tror att allt sker av en anledning, vi kan inte styra över det som är menat att ske! Ibland sker saker som är svåra att acceptera och ännu svårare att förstå!!! Men kanske är det så att Willes tid här med oss var över, han var klar, Gud kallar de bästa tidigt, har jag läst.
    Om nu ett barn måste lämna tidigt el bli hämtad, så blev det inte traumatiskt för Wilmer. Han fick på sig sina nya skor och jacka, han kände sig säkert jättefin! Kanske sa han ett tyst hejdå när han stapplade iväg ut mot nya äventyr. Tänk på det läkaren berättade för er, Han led inte utan det gick snabbt! Nära hemmets trygga kärlek. Ovissheten blev inte lång och utdragen för er del! Han blev inte ett försvunnet barn utan en tidigt hämtad ängel!
    Han är i trygga händer, omgiven av kärlek precis som ni!!!
    Jag är säker på att er fysiska smärta kommer att avta sakta men säkert. Saknaden kommer alltid att finnas så klart, men era hjärtan kommer att fyllas på av ny kärlek för något el några nya, vem vad el vilket, vet ingen idag! Ingen tröst nu när mardrömmen är som värtst och jobbigast, men med tiden kommer nytt in vare sig vi vill det el inte!
    Förstår om du klandrar dig över denna sk minut, men det hjälper inte ditt sorgarbete. Inget ändras och jag tror Wilmer knallat iväg mot änglalivet ändå! Det var dit han ville!!
    Tusen kramar Linda & Pärlan

    SvaraRadera
  6. Jag har ju nyss börjat läsa din blogg, men varje gång jag gör det så får jag gråten i halsen. Det har nästan blivit fysiskt jobbigt att läsa, bara för att det är så smärtsamt att tänka på vad ni är tvungna att gå igenom. Känner er inte, men önskar ändå varje dag att ni inte behövde uppleva denna smärtan. Saknar fler ord just nu.
    Styrkekramar Annica

    SvaraRadera
  7. Vill skriva så mycket men hittar inte orden. Smärtar så i mitt bröst för din/er skull. Tänker på er så.
    Styrke kramar Malin

    SvaraRadera