måndag 23 maj 2011

Inga måsten...

Mitt liv har förändrats radikalt sedan den 15 april. Jag lever med en enorm saknad, ett hål som gapar inom mig och som gör att varje andetag är tungt. Det har förändrats på ett ofattbart sätt, men en del förändringar måste jag räkna som positiva.
Jag stressar inte. Dels går det inte, för min kropp knyter sig och vill inte, dels har jag lovat mig själv att sluta stressa. Livet är för kort, det har jag blivit otäckt medveten om.
Jag har inga måsten. Det finns ingenting som inte kan vänta, och då menar jag inte att Elliott svälter för att jag inte fixar mat, utan allt annat. Stryktvätten finns kvar, så även dammsugaren, eller gräset som vuxit sig för långt. Jag tvingar mig inte till någonting, utan låter allt ta sin tid.
Jag gråter när jag behöver gråta, vilket fortfarande är ganska ofta. Det är skönt, både att få gråta och efteråt, det är lite lättare att andas då för en stund. Jag tror att det är nyttigt att släppa fram tårarna, även om det inte är för så traumatiska saker som jag gråter för just nu. Även innan detta hände så tror jag att det varit nyttigt att tillåta sig att gråta oftare, det är läkande och skönt.

Livet går vidare. Långsamt och sakta, men det går vidare även om det är ofattbart. Jag tänker att jag måste lära mig att bli vän med sorgen, att lära mig att leva med den utan att vara rädd för den, för den kommer alltid att vara med mig. Förhoppningsvis i en annan skepnad, men den kommer att vara med. Sorgen efter en liten, älskad pojke kommer alltid att finnas, men förhoppningsvis lär jag mig att hantera det och leva med det.


7 kommentarer:

  1. Kära Katarina.
    Jag tror också att det är bra att gråta. Du släpper på spänningar i kroppen och ränsar ut på något sätt.
    Det är bra att inte stressa och anse att man inte har några måsten. Man gör det när man känner för det och det springer ju inte iväg från en i heller.

    Ta varje dag som den kommer och gråt när du känner att du behöver.
    Jag beundrar dig att du kan skriva så fint och träffande i din stora sorg. Att du finner orden på ett så fantastiskt sett.

    Stora styrkekramar till dig och din familj.

    / Mari Mårtensson

    SvaraRadera
  2. Sen jag började följa din blogg har min syn på livet förändrats.JAg ser på min familj med andra ögon. Jag kramar min man varje dag...något jag kom på mig själv med att jag inte gjorde så ofta längre. Jag tog honom bara för givet, att han fanns där, alltid. Även om jag visste att det kan förändras så skakade jag bort det. Men nu, ja nu har jag vaknat upp, insett hur snabbt allt kan förändras. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om han försvann från mig utan att veta hur mycket jag älskar honom. För gud vad jag älskar honom och jag vill att han ska veta det. Varje dag säger jag det till honom, varje dag kramar och pussar jag honom, när vi sover håller jag hans hand. Katarina, genom din fina blogg och din fina kärlek till din familj så har jag vaknat upp,Tack!
    I skrivande stund ligger min flicka och sover, mina två pojkar spelar x-box. Jag tittar på dem och fylls av en sån värme, mina fina barn, jag älskar dem så det gör ont.
    Katarina, jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, för jag har aldrig förlorat ett barn. Men jag kan ana hur du lider, hur det värker inom dig. Ingen ska behöva gå igenom det ni gör, det är så fel. Men mitt i sorgen verkar du så stark, och så klarsynt. Jag beundrar dig verkligen...

    SvaraRadera
  3. Kram för att du tappert kämpar vidare....tack för att jag får följa er resa...
    Min förhoppning är att livet ska vidare för er o att ni ska få känna glädje igen.......
    De som känns helt omöjligt nu kommer att kännas bättre o lättare om ett tag..Sorgen har många ansikten o du ska igenom dom alla..Viktigt att inte stanna för länge i någon av första faserna..ärret kmr vara kvar med din andning kmr att kännas lättare...
    Vad jag brukar tänka på när någon dör är att den personen inte är ledsen, den känner ingen smärta sorg el annat negativt..De är vi som är kvar som lider..de kan jag tycka känns "bättre" o tänka på..Inte för att er gosse led innan men där han är finns bara glädje o skratt,,är HELT övertygad över att han är hos Gud i himelen o att de finns en plan för varje enskild människa o hans var färdig här..tills ni möts igen bär honom i ditt hjärta....vi är evighetsvarelser o gör här en kort genomresa för att senare få resa till evigheten...................välsignelse på er stig!!!!!KRAMAR Monica

    SvaraRadera
  4. Beundrar dig också väldigt mycket Katarina. Du verkar vara en sådan varm och fin människa. Djupt berörd när jag läser dina inlägg. Tänker på er så.
    Styrke kramar Malin

    SvaraRadera
  5. Jag kan inte läsa dina inlägg utan att gråten bränner i strupen. Men det du skriver är så klokt, mitt i din djupa sorg finner du dessa kloka ord och det säger mig att du kommer klara dig igenom detta och finna glädjen i livet igen! Jag önskar jag hade så många fina vänner som dina verkar vara, men livet har inte blivit så för mig. Dock är jag tacksam för det jag har och för mina barn, som jag nu ser på med lite andra ögon. Jag försöker hitta mer tålamod, för jag tänker på hur du skulle göra vad som helst för att få ha din lille pojke att säga "ajaj" till och gå upp med på morgonen fast att du helst av allt ville sova lite till.
    Jag tänker på er varje dag! kramar Annica

    SvaraRadera
  6. Inga måsten....
    ...bara leva!

    Kämpa på med precis de inställningarna du skriver om idag Katarina, jag tror också att de är de rätta. NI KLARAR DETTA, med allas hjälp!

    Kram

    SvaraRadera
  7. Du är fantastisk o klok! Egentligen finns det inga måsten för någon av oss. Det är vi själva som gör dessa måsten.
    Jag hörde några ord häromdagen om gråt:
    "Det finns så många nyanser i livet, som man inte ser förrän man tvättat sina ögon med tårar."
    Det ligger något i det, men ibland är tårarna dyrköpta.
    Styrkekram och God bless you!

    SvaraRadera