söndag 15 maj 2011

"Love will keep us alive"

Vi, min man och jag, var på 40-årsfest igår. Och nu finns det säkert någon därute som tycker en massa, att det var väl lite för tidigt, det har ju bara gått en månad, och så vidare, men vet ni vad, efter väldigt mycket övervägande fram och tillbaka så bestämde vi oss för att gå dit, även om vi så bara skulle stanna i en timme. För 40-åringens skull, som är en av min mans absolut närmsta vänner, de kallar sig inte vänner utan brödrar och det är precis vad de är. Och 40-åringens fru är en av mina närmsta vänninor, alltså kom vi fram till att vi skulle gå dit en stund. Det var nervöst, det var jobbigt och hjärtat klappade de första 15 minuterna tills vi kände att alla som var där, tror jag, verkligen unnade oss att få ha roligt, få skratta, dansa, äta gott, dricka fantastiskt vin, och för några timmar få låtsas att allt faktiskt var som vanligt. Det var roligt, trevligt, känslosamt emellanåt, men en mycket trevlig kväll.
Vid 23.30 var jag helt slut, luften gick ur mig totalt och jag åkte hem. När jag kom hem tände jag Willes lykta, som vi gör varje kväll, satte mig och tittde på alla foto på Wilmer som vi har på ett bord och kände en enorm ilska välla upp inom mig. Jag kände ett så starkt hat mot Gud att jag sa det högt: "Just nu hatar jag dig Gud, för att du gjort såhär mot mig, för att du tagit min lille pojke från mej, från oss alla. Jag hatar dig, HATAR DIG!!"
Hjälpte det? Inte ett dugg... Så jag började, för att försöka må lite bättre, tänka tvärtom, inte tänka på ilska och hat, utan på kärlek. Jag tänkte på festen jag lämnat, på paret som bjöd till festen, detta par som har varit några av dem som hållt oss ovanför ytan den senaste månaden. Enorm generositet och kärlek är det som kännetecknar dem, och på vilket sätt de visat att de ställer upp för oss, i vått och torrt, no matter what, det känns långt in i själ och hjärta.. Kärleken är, som jag skrivit så ofta, det enda... Det enda vi behöver, till oss själva, till varandra, till alla. Kärleken till våra familjer och alla runt omkring oss gör oss starkare, lite, lite starkare för varje dag. Kvällens första tryckare igår, (så hette det iallafall på "min" tid..!) dansade jag med min man. Sångaren sjöng en jättefin låt, jag kände inte igen den men i refrängen sjöng han "Love will keep us alive.." Så är det. Det enda som kan få oss att överleva detta är inte hat och ilska utan kärlek. Och kärlek får vi, och har fått, i så stora doser den senaste månaden att jag inte trodde det var möjligt. Vi älskar er alla därute, familj och vänner som tänker på oss och som jag vet, skulle göra vadsomhelst för att lätta vår smärta. Ni gör våra liv lättare mitt i detta mörker.

Love will keep us alive...







15 kommentarer:

  1. Skönt att få komma bort ett tag, bort från verkligheten.. Hoppas Ni kunde njuta lite iallafall! Massor av kramar <3

    SvaraRadera
  2. Ni gjorde absolut rätt att gå på fest och omge er med goda vänner som ger er stöd och kärlek! Ta hand om varandra.

    Kram/c

    SvaraRadera
  3. Helt klart gjorde ni rätt som gick på festen, så skönt att ni kunde slappna av och ha roligt. Det är ni helt klart värda att ha. Ni ska inte bry er om vad folk tycker. Huvudsaken att ni mår bra, det är det ända som räknas. Massor av kramar till er.

    SvaraRadera
  4. Jag förstår inte hur någon kan säga vad som är rätt - eller fel - i en sorg.
    Det som känns rätt för den ena, fungerar inte alls för den andra. Och vice versa.
    Det finns inget sätt som är "RÄTT" när det gäller sorg.
    Om ni nu kunde ge er iväg på fest en kväll, så har jag svårt att tro att någon endaste människa på hela jordklotet inte skulle unna er att ha trevligt en kväll. Tillsammans med goda vänner. Det är i alla fall vad jag hoppas.
    Tycker ni gjorde helt rätt, som gick helt på magkänslan.
    Ni har en lång och tuff sommar framför er, men ni klarar det! För att ni har varandra! Och för att ni har alla vänner, och så mycket kärlek och omtanke omkring er!
    En dag i taget...
    Kram från Jessica i Hörby

    SvaraRadera
  5. Det är jobbigt att gå bort och det är jobbigt att komma hem igen. Komma hem till den nya vardagen. Bli påmind igen.Det blir bättre.
    Love is all around.
    Från mig till dig. Camilla Malmström

    SvaraRadera
  6. Åh, vännen! Ni gjorde så rätt och jag beundrar dig för att du orkar, kan, vill, kämpar, skriver, delar med dig... Många kramar från Tina med familj!

    SvaraRadera
  7. Kära du, du behöver alrig, aldrig någonsin förklara dig/er! Det ni har fått gå igenom kan ingen som inte själv vart där förstå, endast föreställa sig, och alla har vi vår egen metod att gå igenom sorgen. Det finns inga förskrivna regler på vad som är rätt och fel, det som för en stund eller en längre tid lättar på trycket i ert bröst, får er att skratta osv är det som är rätt för er! Jag tror absolut ingen tycker att det är fel att dela glädje med sin omgivning, ni har inte gjort något som helst fel. Och precis som du, har även jag skrikit rätt ut till Gud och ifrågasatt va fan han tänker med ibland, men som du skrev, hat hjälper ingenting, däremot får kärlek oss att överleva, till och med dom mest orättvisa plågorna. Många många kramar till er!

    SvaraRadera
  8. Tycker ni gjorde helt rätt!Ert beslut!! De ska ni inte känna skuld för,ni måste gå vidare.Vad hjälper de de om ni sätter er ner o vägrar göra nåt el gå vidare..ni går ju vidare,tyngre steg men såsmåningom ska även de lätta..Ett ärr kmr för evigt vara kvar men jag tror glädjen över att han funnits o fortfarande finns i era hjärtan kmr ta över de allra jobbigaste..Ni kämpar på o ni ska ha allt beröm för att ni tar er vidare..Tycker ni är stronga fastänn jag såklart försår att de är allt annat änn vad ni känner er stundtals...vi vet alla kärleken man känner till sitt/sina barn o man behöver inte va särskilt smart el på nåt vis för o räkna ut sorgen efter ett barn..gör ont o bara tänka tanken o detta genomlider ni dagligen..Ni finns i mina tankar dagligen o jag hoppas man får följa er o ta del av både sorg o glädje..Livet tar oväntade sväningar men jag tror att detta gör att andra val blir självklara o att de i slutändan var så de skulle vara o bli..Kramar från Monica(en medmänniska)

    SvaraRadera
  9. Ni behöver ALDRIG någonsin ursäkta er! Detta är ert liv, er sorg. INGEN har rätt att döma en annan människa, INGEN. Allt ni gör gör ni av kärlek och det är det enda som räknas. Kärlek till er alla!

    SvaraRadera
  10. Så sant som anonym skriver. Ni ska aldrig någonsin behöva ursäkta er Katarina. Så skönt och lite lugnande att läsa ni har så fint stöd av era vänner. Går inte en dag utan att jag tänker på er och på vad som hänt.
    Styrke kramar Malin

    SvaraRadera
  11. Jag instämmer med föregående. Låt inte er energi gå till att tänka på hur andra tänker angående ert sorgearbete. NI gör det NI finner rätt, och det är det rätta!!!

    Många styrkekramar från mig!

    SvaraRadera
  12. Ni gjorde helt rätt att gå på festen!
    Precis som alla ovanstående säger: lita på er magkänsla och gör sådant som känns bra.

    Jag tänker så på er!

    Största kramen

    SvaraRadera
  13. Det enda som är rätt i det läge som ni befinner er i just nu är det som ni själva tycker känns rätt. Jag tänker på er varje dag och jag hoppas att dagarna snart känns ljusare för er. Önskar att det fanns något jag kunde göra för er.
    Kram Helena

    SvaraRadera
  14. Du vet ju att Wilmer vill att ni ska leva i livet och fortsätta att känna glädje och kunna glädjas tillsammans med andra! Ni kämpade på i lördags och jag tror att Wilmer ser på er och ler, han e nog stolt över sina föräldrar som trots sin stora sorg ändå kan visa goda vänner uppskattning och bjuda på sin närvaro.
    Du skriver mycket om fantastisk stöd från alla, men glöm inte bort vilka fina vänner ni själva är. Det visade ni genom att gå på festen tycker jag!

    Delad glädje är dubbel glädje, och vi är nog många som gläds åt er, att ni försökte i lördags!
    Kramar från Linda & Pärlan

    SvaraRadera