måndag 30 maj 2011

Rädsla

Jag tänker väldigt mycket på om jag verkligen varit nere i det mörkaste, eller jag ska dit och vända innan jag ser ljuset? Jag vet ju inte, har aldrig befunnit mig i denna situationen.. Tänk om jag inte varit så långt ner som jag ska, tänk om det kommer en dag då jag bara trillar rakt ner i detta nattsvarta, tänk om det ska bli ännu mörkare? Jag hoppas och vill tro att jag har varit nere och vänt, att det från och med nu bara kan bli bättre, men jag vet ju inte. Hur vet man det? Var hos läkaren idag, men hon kunde inte svara mig, jag tror inte hon heller vet.. Jag blir rädd av tanken på att det kanske kan bli ännu värre, fast jag har svårt att föreställa mig hur det kan bli det... När och hur vet man det? Det är så många frågor som jag inte kan få svar på och det är väldigt frustrerande.



Lillprinsen i magen, oj vad jag saknar att vara gravid! Det mysigaste tillståndet i världen!!


Idag har det varit en makalöst tuff dag. Tankar på Wilmer har poppat upp hela tiden, och bilder, men inga bra bilder. Jag har inte skrivit det tidigare, men det var jag som hittade honom i vattnet den hemska fredagen, och jag som drog upp honom. Den bilden kommer aldrig någonsin, så länge jag lever, att lämna min näthinna. Bilden av min livlöse son, som bara en liten stund tidigare hade skrattat mot mig och sagt "skooo"... Det är den bilden jag kämpar mot varje dag, och varje kväll när jag ska somna. Jag försöker minnas allt annat, allt fint, men den vidriga, fruktansvärda bilden tar över hela tiden, särskilt dagar som idag..
Igår hade jag en bra dag, och idag en dålig, de följs liksom åt, en bra, en dålig. Jag hoppas att det snart blir en dålig, två bra och så småningom en dålig dag följd av väldigt många bra.
Jag hoppas fortfarande, alltså lever jag, fast det ibland känns som att jag finns till för att jag måste...



Saknar dej och all glädje som alltid fanns runt dig... <3



7 kommentarer:

  1. Pinnhålen i stegen uppåt från mörkret är förrädiska. Rätt vad det är så stöter man på en rutten och trillar ner igen. Ibland blir fallet jättelångt och ibland halkar man bara ner två steg. Det är en mödosam väg upp men man ser mer och mer ljus. Bilden du har på din näthinna går inte att sudda ut, men den kommer att blekna.
    Jag önskar så att det fanns något mirakel som gjorde allt lättare men tyvärr finns bara tid. *kramar om dig hårt*

    SvaraRadera
  2. Suck och snyft....andra ord hittar jag inte....
    STYRKEKRAM

    SvaraRadera
  3. Finaste vän!! <3<3 All kärlek å värme til dig i allt mörker<3<3
    Varmaste kramar till dig!!

    SvaraRadera
  4. Fina, fina Ina. Jag önskar jag kunde hjälpa dig bära sorgen och smärtan!
    KRAM & KÄRLEK!

    SvaraRadera
  5. Finner inga ord :( men ville ändå lämna ett avtryck.
    Styrke kramar Malin

    SvaraRadera
  6. Tror du vänt o nu går de bara uppför!!!!
    Tro, jag vill känna tro är ord som kmr till mig nu....
    Tips på tackböner:tack för att Wilmer fick komma till oss,tack för att du(Gud)tar hand om honom o att inget fattas honom,tack för att vi ska ses en dag,tack för att vi blev utvalda som föräldrar, o tack för du ska följa oss på vägen genom vårt liv...
    Tack har kraft med sig..

    Sök tröst i varandra....ni är värdefulla!!!!
    Ni berör mig starkt!!!!Många kramar tankar,ni finns i mina böner varje dag!!!KRAMAR Monica

    SvaraRadera
  7. Fina du! Jag tror helt klart att du varit i det värsta djupet redan och att du inte kan sjunka ner djupare igen! Hur kan jag tro detta så starkt? Jo för att det värsta måste ju vara de första veckorna. När Wilmer plötsligt inte längre finns i vardagen. När du blivit brutalt av med dina vardagsrutiner. När blöjbyten, gos, skratt, bus, matdax, läggdax, tvätt av småkläder etc etc helt plötsligt inte finns i din tillvaro med Wilmer. Detta måste vara en av de jobbigaste perioderna. Sen kommer insikten om att detta är ett konstant tillstånd! Han kommer aldrig fysiskt tillbaka! Svart sorg, bottenlös....du har redan gått in i den perioden när du ifrågasätter livet, meningen med händelser, Gud och tilltron! Idag kan du faktiskt skriva om tacksamhet mot familj, vänner, och skrivna texter, utsträckta händer, kramar, och mest om KÄRLEK!!! Du skriver om Elliott och delar med dig av den glädjen han skänker dig!
    När du väl börjat se och faktiskt uppskatta det som sker omkring dig, och förmedla detta som du gör. Då MÅSTE du ha kommit upp ur det allra värsta djupaste svartaste hålet!!!!! Då kan det inte bli så att du sjunker ännu längre och djupare än där du varit!
    Så ser jag på det!!!
    Allt gott till er kramiz från Linda & Pärlan

    SvaraRadera