Nytt år, nytt liv...

Snart är 2011 till ända, ett  år fullproppat med känslor, upplevelser och lärdomar. Ett år som jag har sett fram emot att det ska ta slut, att få börja på ett nytt, oupplevt, fantastiskt 2012 istället.
För framtiden finns där och den är min. Full av hopp, ljus och glädje, men jag är även beredd på mörka stunder och djupa dalar, och så måste det vara, så kommer det alltid att vara, det är livslångt.
Igårkväll hade Elliott somnat i soffan när jag fick en enorm Willesaknad, och när jag grät som mest så vaknade han, kröp nära mig och frågade mig varför jag var så ledsen. Jag svarade att jag saknade Wille, och då säger han "mamma, var inte ledsen, det är ju längesen nu och Wille vill inte att du ska gråta.."
Han är underbar, min son, han är klok och stark och har hanterat detta året på ett makalöst sätt.
Ett år som till stor del varit en mardröm, ett helvete och bestått av stunder då jag varken orkat eller velat gå upp på morgonen. En sorg så stor och så stark att jag emellanåt trott att jag kommer att gå under, att en människa orkar inte så mycket sorg, saknad och skuld.
Men jag har också insett så mycket detta året, och fått en del nya värderingar. Jag har insett att ett helt samhälle kan engagera sig och ge av sin värme och kärlek till de som lider, jag har insett att det finns fler som lever med sorg, en sorg som är större än något annat man upplevt, jag har insett att det går att leva med det, jag har förstått betydelsen i ordet "medmänsklighet", jag har insett vad som verkligen är viktigt, på riktigt, och jag har förstått att nyckeln till allt stavas kärlek.
Wille var kärlek, gjord i kärlek och ihågkommen med kärlek. Och trots att livet varit tufft, tuffare än jag trodde det kunde vara och tuffare än vad jag trodde jag förtjänat, så är det ändå kärlek som genomsyrat allt de senaste åtta månaderna.
Året som gått är det värsta jag upplevt, men visst har det funnits ljus. All kärlek, all värme och allt engagemang som har berört mig och oss så mycket, allt detta kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.
Wilmer är, och kommer alltid att vara så oändligt saknad, men med minnet finns kärleken till honom och till varandra, och den kärleken försvinner inte. Den lever vidare, precis som Wilmer gör.

Vi vet att ingenting kan nånsin ersätta det vi förlorat, det liv vi miste alldeles för tidigt, men vi vet också att ett nytt liv, en liten bebis, kan ge oss framtidstro, hopp och nytt fokus. I början av juni, om allt går som det ska, kommer ett nytt litet liv till oss, och vi tror att Wilmer ler i sin himmel och att han är en stolt blivande storebror...<3

"Love will keep us alive"

Favoriter

Nu närmar sig julen sitt slut och för mig är det med blandade känslor. Det är en väldigt mysig högtid och jag spenderade den med min underbara familj, som ger mig så mycket. Som jag skrivit tidigare så är det med dem jag känner att jag verkligen kan vara mig själv, skratta och gråta om vartannat och känna att det är helt ok.
Det är tråkigt att dessa härliga dagar snart är slut, samtidigt är det en viss lättnad. Även om min sorg efter Wilmer är konstant så blir tomrummet större vid dessa tillfällen, det blir så påtagligt att vi fattas en liten, glad, underbar människa.
Om tre veckor flyttar vi till vårt nya hus, och med oss tar vi allt det fina, alla minnen som gör att vi kan le och skratta tillsammans, och aldrig mer ska jag behöva cykla eller köra förbi stället där min son dog. Det ska bli en enorm lättnad, och dessa tre veckor känns som en evighet!

Min svägerska gör alltid så fina kollage, och i morse fick även jag kläm på det! Här är några, men bara några, av alla mina favoritbilder.. Fler kommer!

En hälsning till dig som läser detta..

...tänk om jag kunde få ge dig en stor, varm kram! Tänk om jag kunde skicka ett julkort just till dig, och till alla er andra som läser mina texter, som delar mina tankar och som jag vet tänker jättemycket på mig och min familj. Men jag kan inte det, så jag vill i detta inlägg tacka alla därute för era tankar, tack till er som skickar sms, som ringer, som bryr sig och som går omkring med så mycket kärlek och vill så väl.
De senaste 8 månaderna har varit en mardröm och är fortfarande, även om ljuset kommer tillbaka lite mer för varje dag. Men vetskapen om alla runtomkring som har visat sin omtanke och sin kärlek, den gör det aningen lättare att härda ut. För det måste vi, vi måste härda ut, vi måste kämpa på och vi måste gå vidare. Trots allt.
Tankarna just du skickar till oss gör det lite lättare och framför allt, det ger mig en anledning att orka ännu en dag.
Många frågar mig om det är jobbigare nu när julen kommer, men det är det inte. Min sorg, saknad och mitt tomrum efter min lille pojke är detsamma, jul eller inte, det är konstant. Jag ska i jul omge mig med det bästa jag har, min underbara familj, och det är med dem jag helst vill vara just nu. Med dem kan jag vara mig själv, jag kan skratta, gråta och minnas, och ändå njuta av julen och allt som hör till.

Av hela mitt hjärta önskar jag dig en underbar och härlig jul, fylld med glädje och kärlek. Jag hoppas du förstår och tar till dig av min tacksamhet och av kärleken som min lille Wilmer har lärt oss att slösa med! Tack för att just du finns, du är värdefull...

Hoppas du får en riktigt mysig och God Jul!! <3

Hopp..

Vissa dagar känns livet lite lättare, lite ljusare. Även om jag vet att de tunga dagarna inte är slut så försöker jag njuta varje sekund av de dagar som är lättare.
Att få känna att det jag skriver, alltså det jag känner, kan ge någonting till andra människor, det är en känsla som är oslagbar. Min tanke med mitt skrivande och med denna bloggen är från början rent egoistisk, jag behövde en plats att "skriva av" mig på och valde detta sättet. Skrivandet har hjälpt mig så mycket, att få sätta ord på mina tankar även om det är fruktansvärt tunga sådana, det hjälper mycket mer än jag trodde. För stunden iallafall.
Idag berättade en tjej för mig vilken tröst min blogg har gett henne. Hon har upplevt en enorm förlust, och att få höra att mina ord har tröstat henne, om än aldrig så lite, räcker för att jag ska känna att denna dagen är fulländad.
Återigen, jag skriver bara för min egen skull men att veta att det finns någon därute som kan bli stärkt av mina tankar och mina ord, det är en oerhört tillfredställnde känsla.

Många tankar har rivits upp de senaste dagarna, då jag har börjat rensa och packa inför flytten. En flytt som jag tror är det bästa vi som familj kan göra, det blir en nystart för oss alla. Oavsett var i världen jag befinner mig så finns Wilmer hos mig, och det ska bli en lättnad att komma från Höstgatan. Inte så mycket inne i huset men i omgivningarna, jag har så otroligt starka minnen av när jag och Elliott sprang och letade, paniken växte och var vi än letade så fanns han inte där.
Jag har tänkt på det ibland, tänk om vi aldrig hittat honom? Det finns ju faktiskt föräldrar som blir av med ett barn och aldrig hittar det. En av mina tankar när jag letade efter Wilmer var just den, någon har tagit honom. Någon har tagit honom och fört bort honom och jag kommer kanske aldrig mer att se honom.
Jag kommer, i detta livet, aldrig mer att träffa min son men jag vet var han finns. Jag vet att han har det bra och jag vet, av hela mitt hjärta, att jag en dag kommer att få ha honom hos mig, i min famn igen. Det finns dagar då jag känner att jag kan inte vänta på det, att få komma dit han är, och det finns dagar när tanken på att vänta är okej. Jag har ju ganska mycket kvar här innan det är min tur, och den största delen av tiden vill jag ju vara här hos allt jag faktiskt har.
Idag började jag rensa bland Willes kläder, men det blev för tufft. Jag trodde jag skulle klara det, men jag fick ge upp. Det blev för mycket, för starkt, så det var bara att stänga kartongen igen. En annan dag kanske det går, men inte idag.
Nu ska jag krypa ner brevid Elliott som sover så gott i soffan, krama honom lite extra och viska, så jag inte väcker honom, hur mycket jag älskar honom och hur viktig han är. Min prins...

Reflektioner..

Man kan aldrig jämföra varandras sorger eller bekymmer, livet är ingen tävling i vem som har det värst eller som mår sämst. Olika faser och åldrar har sina sorger, bekymmer och problem, och när man pratar om dem så kan man ju bara utgå från sina egna erfarenheter.
Min erfarenhet är att i mitt liv innan Wilmers olycka fanns det såklart bekymmer, som jag ansåg stora då. Men livet valde att ändra mina perspektiv och erfarenheter och efter den händelsen, olyckan, så känns det som att de problemen var ju inga "riktiga" problem. Tänk om jag vetat då vad livet skulle skulle ge mig. Samtidigt känner jag att det är tur att jag inte visste då och tur att jag inte vet vad som ska komma. Jag tror inte att man hade orkat leva livet på samma sätt då, meningen är ju inte att vi ska veta hur framtiden ser ut, utan meningen måste ju vara att vi ska njuta och glädjas åt det vi har just nu, inte bara tänka på framtiden. Tror jag.
Jag har gjort många saker under mitt liv som varit tuffa och jobbiga, precis som alla andra. Jag har haft tuffa perioder genom åren och upplevt sorg, kraschade förhållanden, mm, precis som alla, eller iallafall de flesta, andra.
Men jag har gjort 3 saker som jag hoppas jag aldrig behöver göra om och som är det svåraste jag gjort, saker jag önskar att ingen behövde göra.
Det värsta jag behövt göra under min livstid är att dra upp min 19 månaders son ur grannens trädgårdsdamm, vända på honom och nånstans långt inne förlora mitt hopp, det lilla hoppet om att han fortfarande levde. Jag tror att jag nånstans, precis då, visste att han inte fanns kvar hos mig längre.
Den andra saken är att begrava Wilmer. En väldigt ljus, fin och kärleksfull stund, men så otroligt overklig och helt fruktansvärd. En mamma ska inte överleva sin son, det är liksom inte naturligt.
Det sista, som faktiskt har varit värst, var när Elliott blev hemkörd till oss den där hemska fredagen, då farmor kom som en räddande ängel. Samtidigt som ambulansen kom så kom farmor, hon tog hem Elliott till sig, lekte med honom en hel dag medan hennes tankar var någon helt annanstans. När vi, min man och jag, kommit hem från sjukhuset på eftermiddagen så körde hon hem Elliott till oss och han tog ett steg in i hallen, tittade på mig och sa: "Mamma, klarade Wille sig?" Att behöva förklara för honom, berätta om en sanning som jag inte kunde ta till mig själv, är det värsta jag gjort. Nånsin.
Erfarenheten är dyrköpt och livslång. Vad är ett problem, ett bekymmer egentligen? Det är olika för alla, självklart, men jag känner starkt att mina problem i framtiden kommer på något sätt att vara enklare att handskas med, när jag sätter dem i relation till min erfarenhet.

Var rädda om varandra och kom ihåg vad som är viktigt. Alla är vi värdefulla och viktiga, och vi är alla värda att älska och att bli älskade. <3

Adventstider..

Advent och jul betyder mycket för mig, jag tycker det är otroligt mysigt och njuter mycket av allt. Av maten, ljusen, pyntet, glöggen, julgodiset och musiken, men kanske allra mest av värmen. Värmen i att få vara tillsammans med de som man tycker allra mest om, de som betyder mest av allt, familjen.. I år saknar vi en liten person, och det känns så otroligt mycket mer än jag nånsin kunde tro. Så väldigt tomt. En kavat, glad, stjärnögd liten gosse fattas oss, och det är inte lika roligt i år, hur jag än försöker. Jag gör mitt bästa, för Elliotts skull, men faktum är att det är inte samma sak i år. Men jag låter det vara så, det går inte att tvinga fram något som inte finns, det går bara inte. Jag njuter så mycket jag kan och orkar med, resten får vara. Till nästa år kanske det känns lite lättare, jag hoppas det.

Du fattas oss Wille.... <3

Om inte...

Jag har tänkt mycket på mitt liv och hur det varit om olyckan inte inträffat. Utöver min enorma, makalösa saknad och sorg så har jag ju ett ganska bra liv. Jag lever med en man som är min själsfrände, som ser mig och ger mig allt jag behöver, jag har en fin son, två fina bonusbarn, en familj som betyder otroligt mycket och som ger mig allt stöd och all tröst jag kan önska. Jag omger mig med fina, omtänksamma och fantastiska vänner som finns där oavsett tidpunkt på dygnet, jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med och är på väg att flytta in i mitt drömhus.
Ändå genomsyras hela livet, varenda dag, timme och minut, av denna saknad, denna ångest som inte vill lämna mig. Hur länge orkar man? Jag vet inte. Det har snart gått 7 månader, tänk er att leva 7 månader utan en av de människorna som betyder absolut mest i hela världen, en av de människorna som man är tom utan...
Det är tortyr. En livslång tortyr, för han kommer inte tillbaka, aldrig nånsin.
Jag vill glädjas åt det jag har, jag gör det. Jag är tacksam för allt det som är positivt i mitt liv och jag tvingar mig själv att tänka på allt fint som omger mig. Elliott är en stor glädjekälla och, som jag skrivit förr, en stor anledning till att jag kämpar vidare. Jag kan inte lämna honom, min store, underbare, kloke kille som älskar mig lika högt som jag älskar honom, och som trots sina snart 7 år, inte bangar för att säga det högt när vi skiljs åt på skolgården. "Ses sen mamma, älskar dig!"

Finast i min värld...

Önskan

Just nu är jag inne i en period som består av oerhört mycket sorg, tunga tankar, olidlig saknad och emellanåt ett starkt ifrågasättande av meningen med att jag fortfarande finns kvar här.
Det är tungt, mörkt och kallt. Så är det bara och tyvärr kan ingenting ändra på det just nu.
Den bästa stunden jag upplever för tillfället är de nätter när Elliott kommer in till oss, kryper upp mellan oss och vill vara nära, nära. Det är just nu den enda stunden jag njuter av. Att få ligga där i mörkret, ett mörker som inte skrämmer mig längre trots en tidigare mörkrädsla, och höra andetagen från de två människorna i världen som är viktigast. De två människorna som jag skulle ge mitt liv för, utan att tveka.

Just nu finns det bara en sak som kan göra mig lycklig igen och det är att kunna vrida tillbaka tiden och ändra historien. Det är allt jag vill, den enda önskan jag har. Allt annat jag nånsin önskat bleknar i jämförelse med denna enda, starka önskan. Jag vill ha min son, min älskade Wille, tillbaka...

Mina älskade pojkar...

Höst..

Wilmer är född på hösten, den 16/9 2009. Det var en jättefin höst det året, jag var ute och gick mycket med honom i vagnen, jag njöt av hösten, min underbara bebis och av livet i allmänhet.
Denna hösten, två år senare, är livet totalt annorlunda. Jag upplever det hemskaste av det hemska och kvällarns mörker gör att min ångest och mina skuldkänslor bara ökar. Ju mer tiden går desto mer inser jag att han kommer aldrig tillbaka. Min älskade, underbare, makalöst söta och charmiga son kommer aldrig mer tillbaka och jag har så fruktansvärt svårt att förlika mig med den tanken, det går inte. Den är alltför hemsk, jag vill inte inse fakta. Jag vill ha honom här hos mig, i sin lilla säng brevid min där jag kan höra hans andetag om natten... Här i min famn, så jag kan pussa hans huvud, hans mjuka, fjuniga lilla huvud... Det känns som att jag nånstans alltid kommer att hoppas att historien slutar annorlunda, att läkaren kommer ut från akutrummet och säger att Wilmer lever. Att det var på håret, men han lever.

Jag vet, det kommer aldrig att hända. Men så länge jag kan klamra mig fast vid den tanken känns det lite bättre, om jag får leva i en låtsasvärld en liten stund så känns det lättare. En låtsasvärd där han är hos mig, med mig, och där vi är lyckliga och där allt är som det ska...

Tomt

Vissa dagar är det nästan tomt på ord, känslorna tar över och tar helt musten ur mig. Inatt har det varit fruktansvärt, ångesten har haft mig i ett stadigt grepp hela natten och hur jag än försöker vända tankarna så går det inte...

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans...

Sorg

Jag tänker ofta på ordet sorg och vad det innebär. Innan Wilmer försvann hade jag upplevt sorg, men på en helt annan nivå än idag. Min farmor och farfar, min mormor och morfar, min mans farmor, mm, sorgen när alla dessa gick bort, men detta var gamla människor och döden är så mycket mer naturlig då. Jag har varit ledsen varje gång, men det har varit en sorg som lättat ganska snabbt just för att det är livets gång. Man föds, lever, blir gammal, dör.
Men inte Wilmer. Han föddes, fick leva pyttelite, och dog, alldeles, alldeles för liten och för ung. Det är så onaturligt, en mamma ska inte begrava sitt barn, det är fel. Han skulle ju få växa upp, skaffa familj, njuta av livet, uppleva glädje och sorg och begrava mig när jag blev gammal och dog. Inte tvärtom.

Det svåra är att acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt. Att leva med det och att inse att jag vaknar inte och upptäcker att det är en mardröm. Tyvärr. Det är sant, och hur ont det än gör så måste jag leva med det om jag ska leva vidare. Och det har jag ju tänkt mig..
Jag hittade en liten text i en bok jag fått av en väninna:

"Jag är glad för att jag lever. Jag är glad för att jag finns och för att du har funnits.
Jag är glad för allt vi fick dela och för det liv vi fick leva..."

Ljus och mörker

Jag har så väldigt mycket att vara tacksam för och glädjas över i mitt liv. Mycket av det jag tog för givet innan, för exakt 6 månader sedan på dagen, uppskattar jag enormt mycket idag.
Vi är inne i en väldigt rolig fas i vårt liv, min man och jag, vårt hus börjar bli klart och vi är mitt uppe i val av kakel, klinkers, kök, badrum mm. Otroligt trevliga saker och det är enormt roligt, men hela tiden finns det en liten tagg som liksom sticker till och påminner mig om att det var ju inte såhär det skulle bli.. Det var ju inte såhär vi hade tänkt det, detta var inte vår plan. Vi har ett rum som kommer att stå tomt, det rummet som skulle vara Wilmers. Det kommer att fyllas upp, såklart, som gästrum, kontor eller något annat, men det var inte tanken. Tanken var att Wilmer och Elliott skulle växa upp i det nya huset, tillsammans, som syskon.
Jag är så oändligt glad över Elliotts halvsyskon, även om de bara är hos oss varannan vecka så har han iallafall dem. Och vi har också dem, och är såklart glada över det..

Det gör ont. Hela tiden. Idag är det exakt 6 månader sedan, ett halvår har gått, och ändå är smärtan lika stor. Jag gråter inte lika ofta, men trycket över bröstet släpper inte. Mitt i skrattet kan verkligheten komma ikapp och jag förstår inte hur jag över huvud taget kan skratta.. För sex månader sedan befann jag mig i ett chocktillstånd, jag hade precis fått veta att Wilmers liv inte gick att rädda, att han var död. Den smärtan går inte att beskriva. Det hade varit skönare om någon högg mig i magen med en kniv, jag lovar... Jag orkar nästan inte tänka tillbaka på den dagen, samtidigt som jag aldrig kommer att glömma den.
Min man, min starke, fine, underbara man, han höll mig ovanför ytan de första timmarna. Hur han nu orkade det, jag vet inte. Han kunde lika gärna vänt sig inåt och fokuserat på sin egen sorg och sin egen chock, men han släppte inte taget om mig, och har inte gjort det sedan dess. Han är en stor anledning till att jag över huvud taget lever, han är min drivkraft och det är hos honom jag hämtar min styrka.
Jag vaknar varje morgon och försöker tänka positivt. När jag mår dåligt så tänker jag på hur Wilmer skulle velat att jag mådde, och svaret är ju alltid att han vill ha mig glad. Så jag försöker. Livet blir lättare om jag försöker vara positiv, även om det är väldigt tufft ibland.

Finisar.. <3

Vi ska ses igen..

På Wilmers begravning sjöng min brors flickvän en jättefin sång som vi valt ut, en sång som jag själv sjungit på några begravningar. En sång som har en text som går rakt in i hjärtat och som stämmer så bra..

"Livet kan vara vackert som en sommardag
där himlen är fri från varje moln
Men plötsligt, som en blixt ifrån en himmel klar
det känns en iskall vind

Alla har vi haft någon som vi hållit av
som varit en del av våra liv
Men den som var vår älskade, vår bäste vän
finns inte längre kvar

Jag har en tro, som ger mig tröst och styrka
att vi ska ses igen, när tiden tagit slut
Trots att skiljas var så svårt
så vet jag att du lever i ett ljus
I det hemmet som vi kallar faderns hus"

Vi ses igen, och idag hoppas jag att det går fort tills den dagen kommer då jag får ta dej i min famn igen, krama dej och pussa dej... <3

Brev till min son..

Älskade Wilmer.

När din pappa och jag började prata om att försöka få ytterliggare ett barn så trodde vi aldrig att vi skulle ha en sådan tur. Tur som fick just dig.
Du blev till av ren kärlek, redan från början kallade vi dig för vår lilla lyx, vår välfärdsbebis. Graviditeten med dig var okomplicerad och mysig, förlossningen var ganska enkel. Du var en underbar, nöjd liten bebis, älskad och ompysslad av både dina föräldrar och dina syskon.
Under tiden du växte och blev större var det precis som att din livsglädje och din utstrålning gjorde detsamma. Vi kallade dig ofta för vårt lyckopiller, för du spred en sådan glädje omkring dig var vi än var. Du satte spår i alla, på ett positivt sätt, alla har något litet minne av dig och oftast är det att du alltid skrattade och var glad.
Du var glad och lycklig, ivrig och aktiv. Det var precis som att du var tvungen att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, och du gjorde allt med ett leende och ett skratt. Man kunde liksom inte bli arg på dig, det var omöjligt..
Du var så älskad av din dagmamma och dina kompisar där. Jag och Elliott var där och fikade häromdan och din dagmamma berättade att barnen kastar slängpussar upp i himlen till dig, och pratar ofta om dig. En dag hade två av treåringarna stått i hallen och hoppat och hoppat, och när dagmamman frågade vad de gjorde sa de att de skulle hoppa upp i himlen för att kunna leka med dig..
Dagen du försvann vill jag helst glömma, men det går inte. Jag vet att det var din nyfikenhet som fick dig att gå iväg, men det hjälper inte. Jag kommer aldrig att sluta klandra mig själv för det som hände, även om jag vet att det inte var mitt fel. Det hjälper inte, inte en sekund. Jag önskar att jag kunde få säga till dig hur ledsen jag är och få säga förlåt. Förlåt för att jag tappade bort dig en sekund för länge, förlåt att jag letade på fel ställen, att jag sprang åt andra hållet och inte hittade dig, förlåt, förlåt, förlåt...
Det enda som gör att jag inte är inlagd på psyket är min oerhört trygga förvissning om att du har det bra, många gånger bättre än oss som är kvar här. Vi saknar, längtar, gråter och minns. Jag tror inte att du känner så, utan jag tror att du har det underbart bra, och att tiden i himlen går mycket snabbare, du hinner inte sakna oss förrän vi faktiskt är där.
Ofta önskar jag att jag fick vara med dig, väldigt ofta. Under en period nu har paniken och tårarna varit nära hela tiden, och när det är som värst försöker jag fokusera på hur jag tror du vill att jag ska vara. Jag tror du vill att jag ska försöka leva ett lyckligt liv, att använda mina omprioriterade värderingar till någonting bra och kunna se tillbaka på ett liv som jag är stolt över. Att slösa med kärlek, inte döma andra och försöka se det bästa i alla. För så levde du, du underbara unge..

Vi ses snart igen, men glöm aldrig hur älskad du är. Av så oerhört många...
Många kramar & pussar från din mamma.

Avundsjuka..

Jag kan bli så avundsjuk på alla runtomkring. På alla som slipper uppleva denna grymma sorgen, som slipper leva i dessa enorma skuldkänslor och som slipper vakna varje morgon med en enda önskan - att kunna vrida tiden tillbaka.
Avundsjuk på alla barn som slipper vara med om den enorma förlusten av ett oerhört älskat syskon, på alla föräldrar som har alla sina barn kvar, på alla som kan lämna på dagis och skola för att sedan fortsätta sin dag på jobbet utan denna fruktansvärda vetskap som finns med hela tiden - min son är död.
Jag tänker på hur enkelt livet var innan, för snart 6 månader sedan. Tänk så enkelt och lätt det var, om jag jämför. Självklart hade jag mina mörka dagar, precis som alla andra, men jämförelsevis var det ingenting. Ingenting mot att behöva gå upp varje morgon och slås av verkligheten, att faktiskt behöva kämpa sig igenom en hel dag och vara utmattad varje kväll för att sorgen tar så hårt.

Jag vill absolut inte förringa andras sorger och problem, jag vet att alla bär på något och jag vet att många har perioder som är tuffa. Men om jag bara går till mig själv så hamnar alla andra problem i skymundan, de känns väldigt små.

Om några dagar har det gått ett halvår, det tyngsta och längsta halvåret i mitt liv. För två år sedan var jag lyckligast i världen med en nyfödd, underbar liten bebis, idag känns det som att livet kan inte bli tyngre.. Ska det aldrig sluta göra såhär ont? Ska det aldrig sluta ta andan ur mig flera gånger om dagen?
Jag är så tacksam över det jag har, min familj, mina bonusbarn, min älskade, underbara man och min fine Elliott.. Utan alla runtomkring hade jag inte gått upp på  morgonen av den enkla anledningen att jag hade inte sett någon mening med det. Nu måste jag och jag tror det är tur, annars vet jag inte var jag varit nånstans..

Jag saknar så oändligt... Ibland känns det som att jag inte står ut en enda sekund till, men vad är mina alternativ? Det är för tidigt att ta sig dit Wilmer är, jag kan inte lämna allt jag har här..
Men jag måste hitta ett sätt att andas, att lära mig att leva med detta. Hur vet jag inte, men det måste finnas något sätt..

Balsam för själen

Att omge sig med människor som får mig att må bra är balsam för min själ. Att få skratta, att få vara mig själv och ändå känna att jag är omtyckt och älskad just därför, det är det bästa just nu.
Helgen som gått har varit precis sådan, jag har varit på spa med 3 väninnor som betyder väldigt mycket för mig. Tre tjejer som vet vad jag gått och går igenom, som står mig och min familj nära och kände Wilmer väl, som också sörjer men som ändå ger mig utrymme för skratt och en massa prat. De finns alltid där och det är en otroligt skön känsla..

Tårar och glädje

En tuff vecka - för tuff för dagliga blogginlägg. Viljan och lusten att skriva, att sätta ord på min känslor, finns där men ingen ork.
Det har varit en vecka som varit ångestfylld, av mer än en anledning. Min saknad och min längtan efter min son har varit otroligt påtaglig, nästan lite mer än vanligt, det har varit ofta som jag har behövt stanna upp och blunda, andas djupt och tänka på ett roligt minne för att inte bryta ihop, precis där jag befinner mig just då.

I går var det begravning för en väldigt nära vän till min lillasyster, en tjej som på så sätt funnits lite i mitt liv också. Jag hade tänkt gå dit, men det gick inte. Min egen sorg tog över, den blev nästan förstärkt av tanken på vad de anhöriga går igenom, och jag kände att om jag går dit så kommer jag att bryta ihop, och det känns inte rätt. Jag kände att fokus igår skulle vara på den sörjande familjen, på maken och dottern som nu ska lära sig leva ett nytt liv, ett liv utan en av de viktigaste människorna, ett liv utan en av de som de älskade mest.  Det är fruktansvärt, det är orättvist och det är supertufft. Men det går. Det går för att vi är överlevare, vi överlever för att vi måste, men även för att vi vill, trots allt...
M vet att jag tänker på henne ändå, trots att jag inte var på begravningen, och jag är helt övertygad om att hon tar hand om Wilmer åt mig nu. Ett tag till...
I går kändes det att Höör är en liten ort. Jag tyckte att det blev stilla på något konstigt vis när klockorna slog 13.30, det var inte så mycket folk ute och det kändes dämpat.  Kan vara inbillning, men det kändes så..
Vi ses snart M, pussa min son från mig och glöm att du får lugn och ro i himlen, han kommer att köra med dig ordentligt! <3

Det finns ett litet glädjestänk i livet just nu - vårt hus som börjar ta form ordentligt. Det är fantastiskt roligt, en dröm som håller på att gå i uppfyllelse. Fast jag kommer inte att tro på att det är mitt förrän jag verkligen bor där..!

Några bilder på vårt blivande hus. Mi casa..

Och sist - men inte minst, en extra rad om min fantstiske make, som alltid finns där, som tröstar, som kramar, som torkar mina tårar och som håller om mig tills jag somnat. Trots att han bär på sin egen sorg, jag vet hur mycket han saknar din son, orden räcker inte tillför att beskriva det, men ändå finns han där för mig och för oss. Utan klagan, utan frågor, han bara är där. Mannen i mitt liv...

Nalle-puh tossor och tårar..

Idag när jag handlat på ICA gick jag förbi skoaffären där jag har handlat en hel del till mina båda pojkar. I fönstret var det skyltar med olika skor och stövlar, bland annat med ett par ursöta, gula nalle-puh tossor till små barn. Precis sådana jag köpte till Wille, i just den butiken. Synen av dessa små tossor fick mig att må fysiskt illa, jag sprang nästan ut till bilen för att inte kräkas inne i affären. Dessa söta, ljusgula tossor tog jag med till sjukhuset dagen efter Wilmers död för att han skulle få ha dem på sig, han älskade dem och gick ofta och hämtade dem för att jag skulle ta på honom dem.
Tänk vilka reaktioner kroppen och hjärnan visar, helt otroligt. När dessa attacker kommer, om det så är gråt eller mer av det fysiska slaget, att jag kräks (för det händer fortfarande att jag gör det när insikten och smärtan blir för stark), då har jag ingenting att sätta emot. Det är bar att gilla läget och försöka ta det lugnt.

Idag har det varit en tuff dag, det blev åtminstone det efter min shoppingtur.. Jag har jätte, jättesvårt att förstå varför detta har hänt mig och oss.. Ett litet barn, en fantstisk solstråle som inte gjort något ont, varför hände detta honom? Han hade ett helt liv framför sig, en helt orörd framtid, och nu får jag aldrig veta hur det skulle blivit. Jag saknar honom, min underbara lilla pojke, jag saknar honom så ibland slutar jag andas för smärtan är för stor..

Förändringar

Jag tänker ofta på hur mitt liv förändrats efter att min Wilmer försvann. Hur jag verkligen har lärt mig att uppskatta varje dag, även de dagar då jag egentligen inte vill gå ur sängen, hur jag på ett helt annat sätt tänker på de som jag har runt mig, att jag försöker glädjas åt alla fina människor. Men även hur jag har förändrats när det gäller att reagera på olika saker, händelser som jag för ett halvår sedan hade upplevts som obekväma och lite jobbiga är ingenting idag. Jag ger mig in i saker med ett helt annat tankesätt, och jag uppskattar kvalitet mycket, mycket mer än kvantitet.

Framför allt så försöker jag ha ett annat förhållningssätt till mina medmänniskor, och jag utgår alltid från att alla, iallafall de flesta, vill mig väl och är goda. Visst går jag på nitar, men det är det faktiskt värt, för jag försöker ha mitt hjärta fullproppat av kärlek och när jag har det så kan jag gå på nitarna utan att det gör så vansinnigt ont. Wilmer gav mig så mycket under sin korta livstid, men han har inte slutat att ge. Han visar mig varje dag varför jag måste orka gå upp, orka gå vidare och orka finnas till, varför jag inte ska ge upp även om det är ruskigt nära ibland. Han är min lilla skyddsängel...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vid Wilmers sten

Som jag sagt tidigare så klarar jag inte av att säga Wilmers grav, jag säger Wilmers sten. Grav är för mig ett hemskt ord, tungt och sorgset. Jag trodde, när stenen väl kom på plats i augusti, att jag skulle vara där varje dag. Jag åker dit en gång i veckan, byter blommor, tänder nya ljus och plockar bort pinnar och löv som hamnat på stenen. Det är väldigt skönt att ha en plats att gå till, att känna lugnet och friden som råder på kyrkogården, men samtidigt är det så självklart för mig att Wille inte är där. Han ligger ju inte där, det är bara askan av hans lilla kropp som är nergrävd, Wilmer är inte där. Han är hos mig, han finns där jag är. Jag pratar med honom varje dag, det gör Elliott också. Senast häromdagen hade vi en diskussion jag och Elliott, om Wilmer verkligen hör det vi säger till honom. Vi kom fram till att det gör han, såklart, och att vi kommer att fortsätta prata med honom. Wilmer är här hos oss, han är vår lilla ängel. Det kan tyckas märkligt men hans närvaro känns så starkt ibland, den går inte att missa. Och det är så jag vill ha det, jag vill känna att han är här, jag vill fortsätta prata med honom och jag vill känna hans närvaro. Han är med mig alltid, alltid...

Tills vi ses igen, älskade lille du. Din mamma saknar dej...<3

En fin dag

Många drömmar, mycket vakenhet under natten och väldigt många tankar som snurrar i huvudet. Men när jag går upp och tittar ut så ser jag att det kommer att bli en fin dag, en bra dag. Och idag ska jag vara tacksam varje sekund över att jag har det jag har.. Framför allt över min lille prins (Elliott) som kom in till mig redan kl.02 och sedan dess har legat som ett svettigt plåster mot min rygg. Inte så mycket sömn, men väldigt, väldigt mycket mys... <3

Min galna, tokiga, underbara unge..!

ICA-bryt

Det händer minst en gång per dag att jag bryter ihop, tappar andan och måste nästan sätta mig ner, för det känns som att benen viker sig. Dessa stunder slår vetskapen och kalla fakta mig med full kraft, som ett hårt slag i magen, att Wilmer inte finns.
Jag har kommit till en punkt i mitt sorgearbete där jag kan styra någolunda över min gråt, om jag är på jobbet och det inte är jättelämpligt att bryta ihop så har jag kommit tillräckligt långt för att kunna styra tanken och handlingen så jag kan bestämma mig för att jag gråter sen, när jag kommer hem. Och när jag väl tillåter mig att gråta, då finns det inget stopp. Jag kallar dessa stunder för Wille-bryt.
Jag upplevde ett sådant idag, när jag var på ICA och handlade, och gick genom gången med barnmat och babyprodukter. Jag gick förbi Willes favoriträtter, den maten han gillade mest, fruktmoset han älskade och de nappar och flaskor han tyckte bäst om. Och då kom det över mig. Min son lever inte längre, han är död och han finns inte mer. Jag var tvungen att lämna alla varor och gå ut i bilen för att gråta. Då gick det inte att hålla tillbaka, då kunde jag inte styra känslorna och tårarna. Urjobbigt...

Jag saknar och längtar så att det gör ont överallt...

Att överleva

Det finns stunder varje dag då jag undrar hur jag överlever. Hur överlever man ett av sina barns död? Hur överlever man och hur kan man gå vidare? Jag har inga svar men jag vet att min bakgrund och min orubbliga tro på att livet inte tar slut när vi dör har hjälpt och hjälper mig. För hos mig finns det inte att jag inte får träffa Wilmer igen, aldrig nånsin, den tanken är omöjlig och jag har bara tänkt den ett fåtal gånger, men slår den alltid ifrån mig. Självklart kommer vi att träffas igen, på en annan plats, nån annanstans. Självklart.

Tills dess måste jag överleva. Ibland går det bra, ibland mindre bra, men jag har inget val. Jag vill leva. För det mesta iallafall. Vi människor har en enorm förmåga att resa oss efter ett trauma, att komma tillbaka och att orka vidare. En imponerande egenskap, jag tror vi alla har den inom oss. Som tur är behöver inte alla ta fram den och använda sig av den, men jag tror vi har den i oss. Vi är så oändligt mycket starkare än vi tror att vi är, och det är tur.. För jag måste överleva.

Här är några anledningar till varför jag reser mig ur sängen varje morgon.. <3

Kundterapi

Flera av mina kunder på salongen har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Jag pratar ganska mycket om Wille, även med många av mina kunder och det känns att vi genom dessa pratstunder kommer närmre varandra. Jag har inte stött på någon som sagt "fel" saker efter olyckan, som har trampat i klaveret eller sagt något plumpt. En anledning till detta är att jag känner att det ska ganska mycket till innan man säger saker som kan misstolkas, för jag kan verkligen känna allas välvilja och kärlek. Och vad är rätt och fel i denna situationen? Det ska ju mycket till för att man ska bli sårad av någons ord i allt detta, för återigen, min känsla är att alla vill så väl.
Jag pratar om Wilmer med de flesta av mina kunder och jag märker att de verkar tycka om det. Det är precis som att isen bryts och det är grönt ljus för att säga hans namn och fråga hur jag mår. Det är skönt. Jag kan älta samma sak en hel dag med olika kunder och känna att det är skönt, jag kan verkligen få prata om en av de viktigaste människorna i mitt liv, min lille änglapojke. Det har blivit en slags terapi. Det är inte skvaller, förtal eller spridning av dumma rykten, för trots att frisörer har dåligt rykte när det gäller skvaller så pysslar vi inte med sådant på min arbetsplats, utan vi pratar om tänkvärda saker som betyder något. (Nåja, vi kan nog skvallra lite om en snygg hunk då och då..!)
Många av mina kunder ligger mig väldigt varmt om hjärtat och de har visat mig vilka underbara människor de är, vilken värme och omtänksamhet de bär med sig. Tack fina ni..

Min store prins badade ikväll och uttryckte sin saknad efter lillebror. "Mamma, det är inte lika kul att bada utan Wille.." Vaad svarar man? Jag tycker det är så svårt att bemöta dessa tillfällen när Elliotts sorg och saknad kommer upp till ytan. Såklart saknar han sin lillebror. Det gör vi alla... Jag svarar oftast att det gör jag med, och Elliott är nöjd så. Precis som att han bara behöver få det sagt, att han saknar Wille...

Du är så saknad, vårt lilla lyckopiller.. <3

Stunder av glömska

Ibland kan jag helt glömma bort olyckan och att vår ena son är död, och då känns det som att allting är helt normalt, att Wille är hos oss, som det ska vara. Dessa små stunder varar bara i ett litet ögonblick, men de är ljuvliga... Tänk att få blunda och när jag öppnar ögonen så är han här, sittande i sin stol ätandes vindruvor (det bästa han visste), sovande i sin lilla säng brevid vår dubbelsäng, eller badandes med sin storebror som han älskade så mycket.
Men nej, även om jag blundar så är han inte här när jag öppnar mina ögon. Tyvärr...

Ibland utför jag även handlingar där jag räknar in Wille, som idag. Jag satt och fyllde i kläder till Elliott från H&M katalogen och när jag var klar med Elliott så fortsatte jag fylla i till Wille. Jag hann skriva i ett helt artikelnummer på en jättefin jacka som varit perfekt till lillprinsen, innan jag insåg mitt misstag, innan den iskalla verkligheten kom ikapp.. Visst är det märkligt? Efter 5 månader så måste jag ändå påminna mig om att han inte är här...

En vacker änglabild...

Solsken..

Idag känner jag en liten aning glädje, ett stänk av frid i hjärtat. Det måste vända snart och det känns som att jag är på väg dit. Självklart gör solen sitt till, alla blir ju på bättre humör av solen.
Men för första gången på 5 månader känner jag lite, lite sinnesfrid.. Underbart.

Efter regn

En uttjatad mening men det ligger lite i den. "Efter regn kommer solsken." Men det måste ju vara så, att när det varit som värst kan det inte bli mörkare, bara ljusare...






- Posted using BlogPress from my iPhone

Klok kusin

Jag har en kusin, (jag har många, men detta handlar om en av dem!), boendes i USA sedan ganska många år tillbaka. Han är en klok man med många tankar och en del demoner att kämpa med.
Han gjorde ett inlägg på facebook häromdagen som jag måste citera:

" The most beautiful people we have known are those who have known defeat, known suffering, known struggle, known loss and have found their way out of the depths. These persons have an appreciasion, sensitivity and an understanding of life that fills them with compassion, gentleness and a deep loving concern. Beautiful people do not just happen..."

Jag har inte så mycket att tillägga. De människor jag älskar mest har alla en historia, en bakgrund och saker med sig i ryggsäcken. Men jag älskar dem, just därför...

Willeskratt

Igår när jag var i köket och Elliott i sitt lekrum så ropade han till mig: "Mamma, jag hör Willes skratt hela tiden!"
Han sa det sådär glatt, inte sorgset eller ledset.
Jag hör också Wilmers skratt hela tiden, jag hör hans skratt, hans ord, hans röst, hela tiden i mitt huvud. Idag är det tungt, riktigt tungt. Tyngden i bröstet vill inte släppa...

Himlen får vänta..

Så många gånger de första veckorna efter Wilmers död som jag tänkte att jag måste få vara där han är. En mamma ska vara med sitt barn, så är det bara, och om Wilmer inte är här hos mig så måste jag se till att komma till honom. Jag tänkte de tankarna ofta, ofta.
Samtidigt tänkte jag nog aldrig tanken fullt ut, att ta livet av mig, att lämna min man, Elliott, Jocke och Malin här med ännu en sorg. Jag ville vara hos Wilmer men jag ville och vill fortfarande vara här. Trots allt. Trots att jag under resten av mitt liv kommer att sakna och längta, mycket mer än vad många runt om mig gör, jag har förlorat en bit av mitt hjärta och den biten tillhör en liten människa som jag aldrig mer träffar i detta livet. Jag kommer att leva med sorgen, gå hand i hand med den och jag kommer alltid att undra vad det skulle blivit av Wille, vad han skulle gjort efter sin student, om han hade hittat någon att dela livet och gifta sig med, om han hade fått barn så småningom, och mycket mer... Jag kommer att undra hela mitt liv och en del av mig vill vara där Wilmer är, en del av mig orkar inte vänta längre på att få träffa honom..
Samtidigt ser jag fram emot att få följa Elliott och hans väg genom livet, få se mina snart vuxna bonusbarn välja sin bana, jag har så mycket kvar jag själv vill göra och drömmar kvar att uippfylla. Jag vill bli gammal tillsammans med min man, jag vill få barnbarn och skämma bort dem så mycket det går, jag vill finnas där för mina egna barn till 100 %, vad som än händer, jag vill se vad morgondagen har att erbjuda. Jag har faktiskt livslust kvar, även om det inte känns så när det är som mörkast.

Himlen får nog vänta, ett litet tag till. Vi ses snart Wilmer, men jag har lite kvar här nere att uträtta... <3

Olika synsätt

Man kan se saker på olika sätt och sättet att se på saker ändras ibland efter dagsformen och hur man mår. Idag är en lite bättre dag, med aningen mer positiva tankar och känslor.
Jag har ofta tänkt på hur det skulle vara om Wilmer aldrig kommit till oss, om vi skulle sluppit gå igenom all denna smärta och allt mörker. Det hade besparat oss en hel del tårar och en massa lidande, saknad och längtan. Tänk om vi bara fått leva vidare, att Wille aldrig blivit till och aldrig funnits? Så mycket ångest och sorg vi aldrig behövt uppleva då..

Men nej, om jag måste välja så hade jag valt det som det är. Om något bett mig välja så hade jag gått igenom det igen. En härlig graviditet, en fin förlossning, en underbar liten bebis som utvecklades så fint, mysiga mammamånader med bland annat lillasyster som hade en liten knodd samtidigt, massor, massor av kärlek, skratt, glädje och underbara stunder med syskonmys, pappamys och mammamys..
Såklart fanns det vaknätter, sömnbrist och allt det där också, men det överskuggas av allt det som var bra. Som det nästan alltid gör...

Jag måste säga att trots denna makalösa, bottenlösa sorg så skulle jag inte tveka. Inte en sekund. Att inte få ha haft Wilmer hos mig måste vara mycket, mycket värre än att ha haft honom och mist honom. Jag har haft honom hos mig, jag har älskat honom villkorslöst, då kan jag aldrig nånsin förlora honom...

Denna fina tavlan är en gåva från en mycket god och nära vän, och en perfekt sammanfattning på vad allt handlar om.. Ljus och kärlek önskar jag alla.. <3



- Posted using BlogPress from my iPhone

Minnesvärd kväll

I går när jag vaknade var min första tanke Wilmer... Jag kände redan då att det skulle bli en tuff dag, men det var bara att göra som alla andra dagar - gråta en stund, ta sig samman och gå upp. Men när jag och I satte oss i soffan vid 22.30 igår och summerade dagen så kände jag att den blev precis som jag och vi velat. Själva dagen var tuff med mycket tårar och ångest, men kvällen blev precis så magisk och fin som vi hoppats.Vi samlade våra familjer och våra allra närmsta vänner, vi grillade korv och åt kladdkaka, och när skymningen föll skickde vi upp 50 rislyktor mot himlen...

Vilken kväll, så mycket kärlek, så många kramar och så mycket omtänksamhet. Jag känner mig rik som har alla dessa människorna i mitt liv - och många fler därtill..
Tillsammans gjorde vi Wilmers födelsedag till ett minne som jag alltid kommer att bära med mig, alltid. Och jag är helt säker på att han såg varenda liten lykta som så fint steg mot himlen..

För att överleva just nu försöker jag vända på allt och tänka att utan Wilmer och hans korta tid hos oss så hade vi, förmodligen inte, kommit så nära varandra allihop. Vi vet vad vi har men jag tror inte att det hade varit riktigt lika kärleksfullt som det är nu. Att träffas som vi gjorde igår och få känna den kärleken som låg i luften hela kvällen, det är inte alla förunnat.

När vi gått och lagt oss så låg jag och vände och vred på mig, kunde inte somna. Efter en stund tände jag lampan för att läsa lite och medan jag låg och läste så blinkade lampan på mitt nattduksbord till, ganska många gånger. Jag är helt säker på att det var Wilmer som gjorde sig påmind och jag har känt hans närvaro brevid mig hela natten...