Himlen får vänta..

Så många gånger de första veckorna efter Wilmers död som jag tänkte att jag måste få vara där han är. En mamma ska vara med sitt barn, så är det bara, och om Wilmer inte är här hos mig så måste jag se till att komma till honom. Jag tänkte de tankarna ofta, ofta.
Samtidigt tänkte jag nog aldrig tanken fullt ut, att ta livet av mig, att lämna min man, Elliott, Jocke och Malin här med ännu en sorg. Jag ville vara hos Wilmer men jag ville och vill fortfarande vara här. Trots allt. Trots att jag under resten av mitt liv kommer att sakna och längta, mycket mer än vad många runt om mig gör, jag har förlorat en bit av mitt hjärta och den biten tillhör en liten människa som jag aldrig mer träffar i detta livet. Jag kommer att leva med sorgen, gå hand i hand med den och jag kommer alltid att undra vad det skulle blivit av Wille, vad han skulle gjort efter sin student, om han hade hittat någon att dela livet och gifta sig med, om han hade fått barn så småningom, och mycket mer... Jag kommer att undra hela mitt liv och en del av mig vill vara där Wilmer är, en del av mig orkar inte vänta längre på att få träffa honom..
Samtidigt ser jag fram emot att få följa Elliott och hans väg genom livet, få se mina snart vuxna bonusbarn välja sin bana, jag har så mycket kvar jag själv vill göra och drömmar kvar att uippfylla. Jag vill bli gammal tillsammans med min man, jag vill få barnbarn och skämma bort dem så mycket det går, jag vill finnas där för mina egna barn till 100 %, vad som än händer, jag vill se vad morgondagen har att erbjuda. Jag har faktiskt livslust kvar, även om det inte känns så när det är som mörkast.

Himlen får nog vänta, ett litet tag till. Vi ses snart Wilmer, men jag har lite kvar här nere att uträtta... <3