Det har, såklart, varit och är fortfarande, en oerhört tung period i livet, de senaste 5 månaderna. För idag är det exakt 5 månader sedan min Wilmer dog.
De senaste veckorna har varit lite extra tunga, då varje motstånd blir som ett hav man måste simma över. Det har varit och är många frågetecken som flyger omkring och jag gillar inte det. Jag vill veta, veta när saker bli gjorda och om och hur det kommer att fungera. Jag vill ha svar och jag tror det är människans största problem, att vi förtvivlat gärna vill ha svar på allt.
Igår var jag och sjöng gospel med Gabriel Fors, och han visade verkligen vilken division av körledare han tillhör. Han är fantastisk och under en och en halv timme tänkte jag inte en enda tung tanke. För första gången på fem månder. Att sjunga är att fyllas av ett lyckorus och det ger mig en adrenalinkick som är underbar. Jag mådde så bra när jag kom hem och känslan sitter i fortfarande.
Idag är det fem månader sedan mitt liv vändes upp och ner, och när jag tänker på de fem månader som passerat så är den största känslan inte kall och hård, utan faktiskt mjuk och varm. Kärlek, så mycket kärlek har fötts ur de senaste månaderna. Oerhört många frågor, undringar, funderingar, miljoner tårar, ilska, frustration och vanmakt, men den starkaste känslan är kärlek.
Vi står inför många frågetecken i livet just nu, jag och min man, men istället för att känna den ilska som hade varit så lätt att känna så försöker jag ha ett öppet sinne och tänka på allt som vi har, och allt vi kommer att få. Det gör det hela lättare och är inte lika smärtsamt.
Det är ingen klysha, det prästen sa till oss (som alla präster säger till brudparet) under vigselakten, det är sant. Störst av allt är kärleken. Så är det bara, utan förmågan att älska så hade jag inte varit vid liv idag, det är min fulla övertygelse.
