En mammas tankar..

Ett barn är något speciellt för många, särskilt för den närmsta familjen men kanske lite speciellt för en mamma. En mamma bär sitt barn i sin kropp, det ligger där i  magen så skyddat och ombonat. En mamma föder fram sitt barn, ammar sitt barn och älskar det på ett sätt som jag tror bara mammor kan göra. Älskar med en kärlek som är oändlig, villkorslös och helt fantastisk. När vi fick Elliott så sa jag ofta till I att det känns som att jag är kär i mitt barn. Det är liksom lite samma känsla när man tittar på sitt barn, samma sprudlande lyckokänsla och en enorm glädje som väller fram. Så mycket kärlek.
Att förlora ett barn måste vara det plågsammaste som finns. Att inse att ditt lilla barn oåterkalligt är borta, han andas inte mer och han finns inte längre. Insikten i den sanningen är som att få ett hårt slag i magen. Jag tappar andan ofta, då måste jag stanna upp och ta ett djupt andetag, försöka hitta tillbaka över ytan. För om jag ger med mig när sanningen kastar sig över mig, den grymma, kalla sanningen om att Wilmer är borta, då kan jag inte stå upp. Om jag ger efter blir jag svag och måste sätta mig eller lägga mig ner tills jag kan andas igen. Det gör fortfarande ont i bröstet, samma fysiska smärta som har funnits där sedan dag ett efter hans död.
Det vi har gjort idag är inte normalt. Det är inte normalt att en mamma ska begrava sitt barn och ha urnsättning för det. Det är inte normalt, det är inte okej och det gör så ont...

Detta är en jättefin bild, men samtidigt så fel. Det fattas en, en liten ängel, och han fattas oss alla så oändligt.. Elliott hade valt en väldigt fin slät liten sten där det stod "älskade bror" som han la på gravstenen. Då brast mitt hjärta. Igen...

Du fattas mig, jag saknar dig, och det enda jag vill ha svar på nu är varför? Varför ett litet liv ska släckas så brutalt, varför du inte fick vara kvar här hos oss.. Jag vill ha svar, fast jag vet att jag inte kommer att få det. Jag saknar min son så vansinnigt mycket. Älskade Wilmer...