söndag 25 september 2011

ICA-bryt

Det händer minst en gång per dag att jag bryter ihop, tappar andan och måste nästan sätta mig ner, för det känns som att benen viker sig. Dessa stunder slår vetskapen och kalla fakta mig med full kraft, som ett hårt slag i magen, att Wilmer inte finns.
Jag har kommit till en punkt i mitt sorgearbete där jag kan styra någolunda över min gråt, om jag är på jobbet och det inte är jättelämpligt att bryta ihop så har jag kommit tillräckligt långt för att kunna styra tanken och handlingen så jag kan bestämma mig för att jag gråter sen, när jag kommer hem. Och när jag väl tillåter mig att gråta, då finns det inget stopp. Jag kallar dessa stunder för Wille-bryt.
Jag upplevde ett sådant idag, när jag var på ICA och handlade, och gick genom gången med barnmat och babyprodukter. Jag gick förbi Willes favoriträtter, den maten han gillade mest, fruktmoset han älskade och de nappar och flaskor han tyckte bäst om. Och då kom det över mig. Min son lever inte längre, han är död och han finns inte mer. Jag var tvungen att lämna alla varor och gå ut i bilen för att gråta. Då gick det inte att hålla tillbaka, då kunde jag inte styra känslorna och tårarna. Urjobbigt...

Jag saknar och längtar så att det gör ont överallt...

5 kommentarer:

  1. Tycker du är skitduktig som kan "spara" gråten tills du kommer hem. För jag vet hur det är när fördämningarna rasar och det inte går att stoppa, hur socialt pinsam situationen än är. Och försöker man tvinga sig att sluta bli det bara värre..
    Jag beundrar dig som jobbar redan!!! (Jag bara förutsatte på nåt dumt vis att du inte börjat jobba än.) Själv jobbar jag nu 25%, för mig innebär det 8 timmar i veckan exkl restid, och det räcker gott.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Massa kramar till dig!!!Påminnelserna finns överallt....
    Att förlora ett fullgånget samt levande barn måste vara så hårt o fruktansvärt på alla vis!!!
    Jag som "bara" hade missfall hade svårt o gå på maxi i flera veckor efteråt(där de rann massa blod o sen kom de ut när jag satt på dass)sen alla små saker man köpt(för tidigt egentligen men man trodde ju på det)bölade till nappar o min första bok o så någon som ringde om en gravidförsäkring osv..De du går igenom är ju gigantiskt större!!Önskar att smärtan ska försvinna så de går dagar veckor utan att du bryter i hopa o mår såå dåligt!!!Många varma tankar från mig//Monica

    SvaraRadera
  3. Kan inget annat än att skicka en kram till dig... Du är så otroligt stark och jag beundrar dig och tänker på dig (och Wilmer) flera gånger varje dag...

    Kram

    SvaraRadera
  4. Det är fruktansvärt det du/ni går igenom, det gör ont i hela min kropp bara av att läsa det du delar med dig! Kan inte förstå hur du lyckas gå upp...leva på...men du gör det ju och jag läser om hur du kämpar och kämpar. Vilka strider du går igenom du måste ju vara helt slut!! Både själsmässigt, fysiskt och psykiskt! Beundransvärt!! Du visar verkligen hur stark en mammas överlevnads instinkt kan vara!
    Tusen och åter tusen kärleksfulla kramar till dig! Linda

    SvaraRadera
  5. Jag beundrar din styrka att gå iväg å handla. På ett år har jag inte nått dit.

    SvaraRadera