Men nej, även om jag blundar så är han inte här när jag öppnar mina ögon. Tyvärr...
Ibland utför jag även handlingar där jag räknar in Wille, som idag. Jag satt och fyllde i kläder till Elliott från H&M katalogen och när jag var klar med Elliott så fortsatte jag fylla i till Wille. Jag hann skriva i ett helt artikelnummer på en jättefin jacka som varit perfekt till lillprinsen, innan jag insåg mitt misstag, innan den iskalla verkligheten kom ikapp.. Visst är det märkligt? Efter 5 månader så måste jag ändå påminna mig om att han inte är här...
En vacker änglabild...
Men du e ju fortfarande mamma till Wilmer tror att det är där du glömde bort..... Förtstår att det var ett iskallt uppvaknande! Än en gång.....
SvaraRaderaMånga kramar Linda
Men så konstigt. Innan idag funderade jag på hur det blir just vid typ sådana situationer. Om man tex råkar stoppa ner blöjor i kundvagnen, av vana. Nu vet jag. Så fruktansvärt ont det måste göra att upptäcka vad hjärnan gör. Om jag bara kunde lätta er sorg.
SvaraRaderaJag ska be dig om en sak. Ha I N T E dåligt samvete för idag, det gjorde absolut ingenting.
Kram & kärlek
Jag miste själv min mamma för lite mer än 1 år sedan, alldeles för tidigt. Hon blev bara 56 år gammal. Men än idag kan jag komma på mig själv med att tänka att jag ska ringa och fråga mamma det eller detta. Ja vad det nu än är. Sen kommer jag på att det går ju inte att ringa henne, det gör lika ont varje gång. Vet att samma sak händer mina systrar. Jag tror det är något som
SvaraRaderakommer att hända ett bra tag innan hjärnan verkligen kommer ihåg att personen inte är med oss längre. Men förhoppningsvis så kommer det göra mindre ont med tiden.
Många kramar och kärlek till er.